166 LANDSFADERN.

naturligtvis sin vilja igenom även nu. Han förmådde först
rådet att godkänna förbindelsen och sedan biskoparne att
avge den förklaringen, att »efter det H. k. M:t icke utav
någon otillbörlig affektion! eller begäran utan av en kriste-
lig benägenhet därtill bevågen? var, eftersom H. k. M:t uti
Guds ordning och skick gärna leva ville, skulle då det, som
de gode herrar av riksens råd samtyckt och beviljat, hava
sin framgång.» Konungen lyckades dock icke förmå ärke-
biskopen att förrätta vigsein.

Äktenskapet blev lyckligt men barnlöst. Den unga drott-
ningen besjälades av en allvarlig föresats att göra sig vär-
dig platsen vid den vördade landsfaderns sida. En sägen
är dock, att hon aldrig kunde glömma sin ungdomskärlek.
En natt, när den gamle konungen av bekymmer låg sömn-
lös, skall han ha hört henne säga i sömnen: >»Konung Gu-
stav håller jag mycket kär, men Roosen förgäter jag aldrig.»

Drottning Karin överlevde länge både sin gemasi och sina
styvsöner. Sex konungars regering fick hon uppleva. Först
år 1621, vid den tid, då Gustav Vasas store sonson, Gustav
II Adolf, gick ut i det krig, som skulle draga Sverige in i
världspolitiken, slöt hon, 85 år gammal, för alltid sina ögon,
älskad och saknad för sin välgörenhet mot de fattiga.

Litteratur: G. Upmark, Gustaf Vasas hof; häft. kr. 7:50.

«<Han som vårt Sverige murat från grund
och till tak.'

Han hade genom befrielsekriget räddat dess själv-

ständighet, genom reformationen renat tron och
stärkt rikets krafter med kyrkans överflöd; genom delta-
gande i kriget mot lybeckarne hade han befriat dess
näringsliv från Hansans utsugning, genom bondeuppro-
rens kuvande och arvföreningen gjort Sverige enigt.
Lugna tider voro äntligen komna. Men lika oförtrutet ar-
betade Gustav på att stärka och förbättra sitt kära Sverige.

GUSTAV VASA hade från grunden omdanat sitt rike.

1 Lust, åtrå. — ? Driven, föranledd.
