178 LANDSFADERN.

Både får och getter höllos I stora hjordar vid kungsgår-
darna, vid Uppsala tidtals 700 stycken. De mjölkades, och
av mjölken bereddes får- och getost i stora mängder. Även
svinavel bedrev konungen i stor skala. Så hemdrevs
en gång vid Kronobergs kungsgård en hjord på nära 500
svin från ollonskogarna. Djuren voro av den gamla hög-
benta rasen, fingo mycket ströva omkring ute och »ringades»,
d. v. s. försågos med ring i nosen, för att ej ställa till för
mycken skada genom bökande.

På konungens intresse för biskötseln finnas flera be-
vis. »Skattehonungem från landets olika delar var en
rikt givande inkomstkälla, och mjöd tillreddes av densamma
i stora mängder. Men landsfadern var mycket mån om att
det blev gott. Han skrev en gång till ståthållaren på Stock-
holms slott, att förskaffa sig någon, som kunde blanda gott
mjöd för slottets behov, »så att samme mjöd måtte bekomma
någon god smak och bliva väl klart och passeligt starkt,
sammalunda att vaxet måtte bliva väl ifrånskilt, så att
mjödet därutav ingen smak måtte hava, som väl ske plägar,
när de blanda mjöd, som däroppå icke hava gott förstånd
och veta därmed rätteligen umgå.»

Skogsvården

bestod av ålder 1i vårt land däri, att man genom lagbestäm-
melser skyddade s. k. bärande träd, varmed ursprung-
ligen förstods ek, bok och apel men sedan även hassel, oxel,
rönn och hägg. Deras frukter tjänade nämligen svin och
villebråd till föda. Gustav Vasa inskärpte genom flera påbud
de gamla lagstadgandena. Vad eken beträffar, gällde det
särskilt att spara den för flottans behov. Ett av hans påbud
avsåg egendomligt nog att skydda det ädla trädet inom den
ståtliga skogstrakt i Västergötland, som då kallades Edsve-
den men efter skogens fullständiga utrotande fick det sorgliga
namnet »Svältorna», en benämning som detta område numera
lyckligtvis ej längre gör skäl för, sedan det åter börjat klädas
med planterad skog.

Den nitiske landsfadern tog emellertid även barrsko-
gen iI sitt hägn och försökte lära folket att spara på den.
