180 LANDSFADERN.

förstått Vår vilja och mening om de älgsdjur där gå på edre
skogar, nämligen att Vi gärna ville hava dem fritt gångandes,
på det de måtte öxla! sig och växa till några år framåt. Men
Vi förnimme, att det intet hjälper, vad Vi i så måtto säga
eller förbjuda eder, utan att man lägger sig i försåt för dem,
skjuter och öder dem slätt ut, så att om Vi behövde och
ville sända våre jägare åstad efter ett djur eller tu, då kunna
de näppeligen få ett att se, än mindre skjuta — så slätt äro
de utödde av de månge skogskarlar, som intet annat göra
än gå att driva efter dem.

Nu vore gott, om I villen taga eder allvarligen före att
föröda skadedjur, både ulvar och björnar, som alle man
hava stor skada utav, men älgsdjuren måtte bliva i fred.
Därföre råde och allvarligen bjude Vi eder än en gång, att
I upphören med att gå efter förenämnde älgsdjur och gören
slut på sådan ohörsamhet, som man märker hos eder.»

Till Danmarks överste kansler Joachim Rönnow skrev
Gustav Vasa vid tiden för det gemensamma kriget mot
lybeckarne: »Som I läten begära av Oss två finnar, som
kunde väl umgå med fiskeri, så vilje Vi därom vara förtänk-
te och sända eder dem ned med det allerförsta. Och är Oss
undervist, att på Amager bo någre holländare, vilke där
äro mycket behändige och veta gott sätt uppå att fånga
vildgäss; varföre begäre Vi kärliga, att Vi kunde få två av
samme holländare hit in till Oss i landet, med deras garn,
ställfåglar och andra tillbehörningar.s» De skulle få voen rede-
lig underhållning, så att de Oss intet skylla skola». — En tid
förut hade konungen presentat Rönnow »en ulvskinnskjortel;
begärandes gärna, att I den för godo uppanamma viljen och
bära'n för Vår skull, icke försmåendes sådana gods och varor,
som här falla i riket>.

Ett liknande ämne behandlas 1 följande brev till ståt-
hållaren i Viborg år 1544: »Vi have förnummit, Nils, att där
uti Viborgs län skola finnas gode fågelfängare, de där god
lämpa och förfarenhet hava till att taga och fånga allehanda
fåglar, desslikes gode skyttar, som väl kunna skjuta eller
ställa efter allehande skogsfågel, synnerligen järpar, var-

1 Föröka.
