tHAN SOM VÅRT SVERIGE MURAT.» 195

akt och tillsyn, att I den landsänden icke någon tjuvehop
sig uppkastar eller församlar, som allerstörste makt uppå
liggerl»

Befallningsmannen på Viborgs slott hade fått i uppdrag
att för konungens räkning byta bort några rävskinn. Men
denne var allt annat än nöjd: »Det byte du haver gjort med de
rävar i det camlott behagar Oss föga, efter samme camlott
är fast gammalt, förlegat och grovt och därtill dyrt nog upp-
buret i bytet. Dock må det bliva därvid som nu skett är.
När Vi ock härefter någre sådane skinnvaror dig tillskickandes
varde, må du vara annorlunde förtänkt därom och icke
anamma sådant förlegat gods så dyrt upp. Och låte Vi nu
sända dig en hop med rävar. Dem må du förbyta Oss i gvde
ryske hudar, köjel, lin och hampa, ramandes? i den måtton
Vår fördel det yttersta du kan.»

En annan gång skrev konungen till knekthövitsmannen
1 Dalarne Harald Lake: »Efter Vi have förnummit, att där
uti Mora kyrka skall stå någon skatt nedre begraven under
högealtaret, vilje Vi, att du samt Göran Larsson villen hava
därutöver någre gode män, som är den Jöns Lund och Olof
Engelbrektsson med någre flere att låta uppgrava samme
skatt och bese huru mycket och vad det är, givandes Oss
sedan därom till känna.

Så förnimme Vi ock, att den herr Biriell i Mora? vill mycket
rycka och rappa till sig i så måtto vad där är gömt och ne-
dergravat, som det skulle vara med någon skatt, som uti ett
hans fähus skulle vara nedgrävd. Så have Vi nu skrivit ho-
nom till, att han intet befattar sig därmed, efter Vi äre ju
närmast därtill, och icke han. Där rätta dig efterl

& +
x

Vad den iInrikes handeln beträffar, gick Gustav
Vasas strävan ut på att skydda städernas intressen och
alltså skilja stads- och lantmannanäring så skarpt som möj-
ligt från varandra. Alltsedan 1300-talets mitt var det vid
strängt straff förbjudet att driva handel på landsbygden.
De, som hade något att sälja eller behövde köpa, skulle fara

! Tillgodoseende. — ? Kyrkoherden därstädes
