EN FÖRFALLETS TID FÖR DEN ANDLIGA KULTUREN. 213

För det svenska undervisningsväsendet var Gustav
Vasas regering också en förfallets tid. De mest begå-
vade katolska prästerna och lärarne övergåvo sitt kätterska
fädernesland, men inga kommo i deras ställe. Präster och
domare voro ofta förfärligt okunniga. De unga män, som
från skolstugorna sändes till konungen för att biträda honom
med räkenskaper och skrivelser, beskrev han själv såsom
»drinkare och ölehundar, lösaktige och plumpe bänglar, som
bättre tjänte gå vid plogen och en trädesstock än uti rik-
sens höga och vårdande saker brukade blivas. Men trots
detta var konungen snål med sitt guld och silver mot sko-
lorna. Skulle han kosta på någonting, så skulle det vara
för sådana »nyttiga» saker som t. ex. räkning. I ett brev
från år 1538 klagar han över bristen på »de personer som något
räkna kunna». Därför ämnade han »låta lära någre unge
karlar och drängar uti den konst, därmed de framdeles kun-
na tjäna riket>, och önskade för den skull få hit från Tysk-
land »en förståndig man, som både med räknepenningar
och i siffrorne, desslikes på mynt och allehanda annan rä-
kenskap rätt förfaren vore.»

Inom Tysklands protestantiska kretsar förvånade sig »hög-
förståndige och lärde män» över att konungen ej upprättade ett
universitet för någon del av de penningar han tagit från kyr-
kan. Konungen ursäktade sig med att han »både med invärtes
och utvärtes obestånd, krig och örlig besvärad och bekymrad
varib. Han visste nog, »huru märkeligen land och riken
igenom lärde och förståndige män förbältras och förmeras,
och huru skröpelig handel och politia på färde är, där så-
dane män fattas. Gud vet;, skriver han, »vad nöd och tvång
Vi understundom lide, där Vi skole bruka någon handel
till främmande land eller städer, eller när Vi låte någre brev
på den tyske tungan utgå. Stundom bliva de Oss efter
Vårt behag uträttade och understundom icke.> Men man
fick ändå vänta förgäves på att landsfadern skulle göra
något för den goda saken, när han senare fick lugn och ro.
Han tycktes vara för mycket upptagen av att samla »guld
och silver, sköne skepp och bössor», för att han skulle hinna
tänka allvarligt på undervisningens behov.

Intresse för silt folks undervisning får man dock ej från-
känna kung Gösta. Det var blott pengar som han ej gärna
