RYSKA KRIGET. ZA|

måge de väl dricka; item havrevälling och kornvälling,
kokad i vatten måge de väl äta, item allehanda kokt kall
supanmat av mjöd, färskt lammkött, höns eller annan så-
dan ringa spis.o

För de friska och stridsdugliga »ordinerade» konungen
själv, att man skulle, när det gällde drabbning, låta dem
»sbekomma någre starke dricker, antingen brännevin, renskt
vin, mjöd eller pryssing, så att var finge en god drick, oppå
det att de dess mera oförfärade vara måtte och lättsinnige
till att gripa fienderne an med all makt». - Han lät också
för detta ändamål skicka efter fjorton åmar renskt vin
samt 4 !/2 åm malvoisir men tillhöll vederbörande att förvara
det väl, så att det icke bleve »utskänkt överflödeligens».
Vidare hittade den gamle landsfadern på följande knep,
som han också delgav krigsöverstarne i Viborg: »Ytterli-
gare synes Oss ock rådeligit, att man toge någre av de skicke-
ligaste finske knektar, som finnas ibland hopen, och satte
dem till befallningsmän utöver det finske folket. Och skulle
de sedan ibland hele hopen utsprida, att man förnummit
utav de svenske och finske ryttare, som varit fångade i Ryss-
land, det ryssarne skola handla så ynkeligen och obarmhärte-
ligen med alle fångar, som de överkommay, att en ärlig karl
skulle mycket hellre vilja vara död än bliva så jämmerligen
och illa plågad. Och är förmodandes, att när den menige
hopen om sådane de ryssars obarmhärtighet blevo under-
viste, skulle de bliva dess hetsigare oppå ryssarne och dess
manneligare motstånd göra dem och icke giva sig till fångar
för någon ryss.»

Med det »manneliga motståndet, tycks det emellertid ha
varit klent beställt å ömse sidor. Per Brahes krönika in-
nehåller följande godbit om hur det gick vid ett oförmodat
möte mellan en rysk strövkår på några tusen man och en
fänika svenska ryttare: »De blevo där på båda sidor så häp-
ne och förskräckte, att de gåvo på båda sidor flykten med
sådant rännande och fart, att de rände tolv eller fjorton
mil uti ett rännande tillbaka igen, förrän de sågo sig om. Där-
utav kan man då se, hur det är med en hop folk, den Gud
tager hjärtat ifrån», anmärker författaren.

På ett lika oväntat sätt blev man 1I Viborg fri från den
ryska huvudhären. I slottets ladugård, belägen utanför
