236 GAMLE KUNG GÖSTAS SISTA TID.

fliteligt alle saker företogo, såsom H. K. M:t ville. Därföre
vart H. K. M:t i de åren ofta förtörnad, begynte ock icke
-allenast profetera om sin tillkommande död utan ock sa-
de' alltid, att Hans Nådes tid och dagar, som tillbaka stode,
voro ej annat än sorgedagar. Och alltid hörde man sådana
klagomål både i H. K. Nådes medgång och motgång; och be-
synnerligen när som någre järtecken hördes eller syntes i
himmelen eller på jorden, sade H. N.: ”Det gäller mig.” Där-
till sade H. K. N.: ”Gud unne mig tid till att fullkomna mitt
testamente och allting förordinera och stadfästa om mina
barn, så ville jag gärna dö, mest för den skuld, att Guds
heliga ord äro nu klar och ren i vårt rike, och jag spörjer
och hörer alltid i främmande land upphäva sig månge sek-
ter, vilka tilläventyrs giva sig här in uti landet och göra Oss
något bekymmer. Ty Sveriges män äro snarare att samtycka
än väl utrannsaka vad sant och nyttigt är.” Därföre esom-
oftast förmante H. K. M:t sina kongelige barn till att stå
faste i tron och i kärleken inbördes. Sådane förmaningar
hörde man alltid med mång härlig exempel i de förenämnde
tu åren.»

Arten av dessa förmaningar känna vi genom en gammal
skrift, som förtäljer om gamle kung Gösta sålunda. »Han
plägade tala efter måltiden framför eldbrasan till sina barn
liksom förfädren, de gamle göter. Då förmante han dem till
ståndaktighet i religionen och enighet sinsemellan.

”Gören nödde! krig, onödde frid!” sade han. ”Men hotar
grannen, så slån till: varen svenskel Redan i min barndom
och allt sedan har jag övervarit krig och örlig; jag har grå-
nat i harnesket. Tron mig: söken friden i allol”

När han såg dem yvas av sin konungsliga värdighet och
härstamning från Oden, sade han: ”Människa som människa:
då skådespelet är allt,? äro vi alla lika.”

”I skolen 1 alla saker väl begrunda, fort verkställa och
därvid bliva. Uppskjuten ingenting till morgondagen!” Of-
ta sade Hans Majestät: ”Bättre en gång säga och därvid
bliva än hundrade gånger tala.” Vidare: ”Det är de befal-
landes fel, om den underhavande icke lyder, ty lagen skall

1 Endast nödtvungna. — ? Slut.
