LANDSFADERN TAGER AVSKED AV SITT FOLK. 247

arghet! eller motvillighet? utan av mänsklig svaghet, att
jag icke har kunnat eller förmått bättre göra't. — Min tid
är snart förlupen. Ej tarvas mig därom stjärnor eller an-
nan spådom; jag känner tecken i min egen kropp, att mitt
leverne snart skall taga en ända i denna mödosamma värld.>
— Välsignande sträckte landsfadern ut sina händer och
skildes under allmän, djup rörelse från sitt folk.

Därpå upplästes konungens testamente, i vilket han över-
antvardade Sveriges krona åt sin äldste son och gav de yngre
sönerna stora ärftliga hertigdömen. Johan fick sydvästra
Finland, och åt Karl gav han Södermanland, Närke samt
Värmland. Det var enda sättet efter den tidens levnadsförhål-
landen att värdigt försörja de yngre sönerna. Kanske ville
den gamle ock ge riket bättre stöd, än han såg att Erik
kunde bli. Men det var farligt, att han gav hertigarne full
kunglig makt inom sina områden: >likasom vi dem på kronans
vägnar själve innehaft, platt intet undantagandes», hette det.
På detta vis blev Sverige i själva verket delat mellan flere
furstar. Gustav hade dock ej glömt Folkungaättens brödra-
strider, ty han förmanade sönerna enträget och faderligen
att »såsom käre bröder varannan älska och endräktige bliva».
— Testamentet blev av ständerna gillat och stadfäst.

x ; x

Enligt det referat av Gustav Vasas avskedstal, som finns i
Fryxells allmänt lästa »Berättelser ur svenska historien» liksom
i Geijers »Svenska folkets historia», skulle konungen även ha
yttrat: »Jag vet, att jag i mångas tankar varit en Hård
konung. Men de tider skola komma, då Sveriges barn skulle
vilja riva mig upp utur mullen, om det i deras makt stode.»

Hur vördnadsbjudande dessa ord än te sig, omgivna av
profetians helgd, kan den historiska kritiken ej vara med
om att de tillskrivas gamle kung Gösta. Hade konungen
verkligen begagnat denna vältaliga vändning, så är det otro-
ligt, att den icke skulle ha återgivits i åtminstone något
av de samtida personers referat, som ovan anförts. Men
hur ha dessa ord kommit in i Fryxells och Geijers fram-
ställningar? Jo, Peder Svart höll vid Gustav Vasas be-
gravning en likpredikan, som är en av de förnämsta käl-
”T Elakhet. — ? Ond vilja.
