252 GAMLE KUNG GÖSTAS SISTA TID.

de och god föda giva. Item man lade sig vinning med det
samma att stämma den avflod, som gick av H. K. N. med
bekvämlig hjälp, både utvärtes med smörjande och med
mat invärtes. Men ingen mat ville H. N. lida, ej heller kunde
behålla”n. Ej kunde H. N. med någon konst komma till sömn,
vilken hade i sådana fall varit den yppersta hjälp; men där
var ingen sömn i jämnt 14 dagar.

Den 22 aug. om morgonen, då H. K. N. fick se ordinarium
komma, höll H. K. N. händerna upp och lovade Gud för sina
plågor, som han hade lagt på H. N., sägandes: ”Johannes,
jag förmår nu intet i denne världen, så pinas jag nu; men jag
fröjdar mig emot den tillkommande världen när Gudi i det
himmelska riket.” Ordinarius: ”Haver E. N. den tron, då
ären I vorden djävulens herre.” H. K. N. sade:”Jag hoppas
visseliga skola honom övermäktig varda.”»

Följande dag sporde man konungen, om han ville något.
Han svarade, säger mäster Hans: »'Ja, jag vill det du mig
intet giva kan, nämligen himmelriks rike.” — ”Vi viljom”,
sade de som frågat, ”låta sjuda ett höns med havravälling,
på det E. N. måtte få äta därav, så kunde den svåra hickan
förgås, som är kommen av det, att E. N:s mage är så tom.” —
”Vad”, svarade H. N., ”är det I viljen förlänga mitt liv, som nu
dock dö måste? Viljen I stå emot Herrans dom?” Begynte så
med många ord i skämtvis häda människeliga, fåfängeliga
tankar, så vi, som hördom, kunde ej hålla oss ifrån löje. Ty
eljest, när H. K. N. var vid sundhet, då var H. N. så behändig
med sådana skämt, att alla de som det hörde, måste le och
fröjda sig däråt.»

Andra stunder bekymrades konungen över sina rikedo-
mar: han hade samlat så mycket tillhopa, med så stor om-
sorg och bedrövelse, och nu i nödens tid hade han så liten
nytta därav. Stundom stannade hans tankar med farhå-
gor inför framtiden: »Mycket kunde jag ännu hava att uträtta;
huru skall det eljes gå eder, I svenske, under ett nytt rege-
mente? Denna svinda! världs lägenheter kunnen I fast litet
förstå.»

»Vid midnattstid den 24 aug begärade H. K. N. av dem
som vakade, att de skulle gå under H. N:s armar och leda'n

! Ostadiga.
