256 GAMLE KUNG GÖSTAS SISTA TID.

Man må det fritt säja, att aldrig kunde någon människa
med tystare och stillare avlidande fara av detta elände livet.»

När han en gång på dödsbädden uttalade hoppet, att
hans minne ej skulle begravas med hans kropp, fick han det
vackra svaret: »Förutom Guds rena och klara ord, som genom
Ers Nådes beskydd kommit upp i Sverige, lever Ers Nådes
åminnelse i skogar och alla slättmarker, berg och dalar, älvar
och sjöar, som ingen förut visste rätt bruka, samt med kvar-
nar och fiskströmmar, som nu riket till evigt gagn uppfunne
och brukade äro, vilket aldrig förgätas kan.»

n x
x

Den 17 december satte sig ett högtidligt liktåg i rörel-
se från Stockholm med Uppsala domkyrka, den största och
förnämsta i riket, som mål. I spetsen drog en fänika knektar.
Sedan kommo präster och djäknar, sjungande psalmer. Där-
efter redo fyra härolder, och bakom dem fördes alla rikets
landskapsvapen av tjugufyra vapendragare. Fyra riksråd
buro huvudbanéret och den dödes rustning framför likvagnen,
som drogs av fyra hästar. På den fördes både konungen och
hans båda avlidna drottningar, vilka förut varit bisatta i
Storkyrkan. Etfter likbåren red ännu ett riksråd med ko-
nungens livhäst. Så följde den kungliga familjen, de övriga
riksråden, några av adeln och borgerskapet m. fl. Tre dagar
och två nätter tog det, innan processionen hann fram till
Uppsala. Under nätterna insattes liken i kyrkor, och varje
natt vakade tre biskopar och trettio andra präster över
dem. I Uppsala domkyrka höll konungens förre hovpre-
dikant biskop Peder Svart likpredikan och ärkebiskopen
en »tröstepredikam», varpå riksråden buro kistorna ned i
gravkoret. Därpå stötte Svante Sture med konungens svärd
trenne gånger i stengolvet, utropande: »Nu är konung Gustav
döds, varpå han överlämnade svärdet åt efterträdaren.

Snart skulle det med veklagan sägas på landsfaderns mull,
att med honom i graven var ock riksens karskhet och väl-
måga nederlagd och försvunnen.

Litteratur: Emil Hildebrand, Från Gustaf Vasas sista tider.
(Historisk tidskrift 1899.)
