274 ERIK XIV.

Liten Karin.

Sakta glida vimpelprydda båtar,
Mälarn speglar röda aftonskyn,
åror plaska under valthornslåtar,
lövskog doftar invid vattnets bryn.
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj —
vagga utan mål en natt i vackra maj!
Valthorn, tystna nu,
eko, lyssna du:
kung Erik leker på luta.

Konung Erik på sin luta leker,
lutan lagd på silkesstickat knä,
och den vita handen välljud smeker
fram ur silversträng och cederträ.
Liten Karin lyssnar tyst därpå,
tills i hennes ögon stora tårar stå.
>År herdinnan min
icke glad i sinn” ?>
Kung Erik leker på luta.

Liten Karin, unga kungen ber dig:
Bliv du min, och Stockholms borg du får.
Säg ett ord — och jag gullkronan ger dig
att förblekna kring ditt gyllne hår.
Jag är Erik, vackra drömmars kung:
smidd av månestrålar känns ej kronan tung.
Gråt ej, barnet mitt,
så blir riket ditt!
Kung Erik leker på luta.

Carl Snoilsky.

stockeknekts! dotters. Enligt en äldre historieskrivares?

berättelse fick konungen se henne en gång, när hon satt
och sålde nötter på Stockholms torg, och »fann genast behag
I flickans skönhet. Sedan hon blivit fullvuxen, lockade
konungen henne i sin famn samt älskade henne för hennes
sällsynta begåvning till kropp och själ så högt, att han icke
blott lämnade alla lösa förbindelser utan även slutligen ut-
såg Karin till att ensam dela hans kungliga läger.»

KARIN MÅNSDOTTER var sen ringa landsknekts eller

1 Fångknekts. — ? Messenius.
