LITEN KARIN.

En fläck synes dock låda vid Karins minne. Det är hennes
förhållande till barndomsvännen Maximilian, »en fänrik och
en tapper krigsman», såsom han kallas i en rimkrönika från
1600-talets början om Eriks regering. Här heter det om

ungersvennens öde:

>Konungens frilla, Karin benämnd,
han hade henne av hjärtat kär
den tid hon piga skulle vara.

Han hade henne av hjärtat kär
och lovade henne tro och är';

han mente, det var utan fara.

Men sedan hon blev kungens frilla,
blev där av en annan villa;
misstankar han till honom hade
och mente, att han hade henne kär
och hade varit henne för när;

ty kungen med henne råd lade.

Det blev allt gjort med falskhet så
emellan kungen och hans frilla då,
att hon skulle buden sända

till Maximilian, som då skulle fara
åt Norge och där en överste vara:

han skulle komma upp till henne.

Hon sände bud i samma sinne.

Om en morgonstund han kom till henne,

där hon i kammaren var inne;
han gick till henne så gladelig
och talade med henne ganska vänlig,
men han fick strax annat förnimma.>

Konungen hade ett lydigt redskap i Karl kammarsven,
som synes ha haft I uppdrag att särskilt bevaka Karin. Han
träder nu in i hennes kammare, överraskar Maximilian där
och låter slå honom i bojor. Den olycklige blir lagd på stegel
och hjul för att tvingas bekänna, att han haft brottsliga

tankar med besöket hos sin ungdoms älskade.

>Han försvarade sig och henne med,
likväl kunde intet hjälpa det;
hören vad orätt honom skedde:

där bands en kavle uti hans mund,
blev bakbunden i samma stund;

åt strömmen de honom ledde.>

Så blev han kastad i Söderström.
