Kung Erik och hans onda genius.

utvecklats genom en synnerligen god uppfostran.

Ett franskt sändebud vid hans hov skildrar honom
sålunda: »Konungen av Sverige är en mycket vacker furste,
välväxt samt märkvärdigt begåvad och händig för allting.
Utom sitt modersmål talar han förträffligt tyska och latin
och ganska bra franska. Han är mycket hemma i historien,
stor matematiker och ganska god musiker. Han fattar myc-
ket lätt vad man framställer, svarar träffande och snabbt
och finner stort nöje i att samspråka med dem, som förstå
att tala om höga och viktiga ting. Ganska ofta säger han
emot, tydligen för att bättre lära känna deras fyndighet och
omdöme.»

Framför allt var Erik en skönhetsälskande natur, och hans
begåvning låg avgjort åt det estetiska hållet. Han njöt av
skön konst, målade själv och »slekte på lutas. Det mest ly-
sande vittnesbördet om hans praktälskande konstsinne är
inredningen av Kalmar slott. Ryktbara äro också hans go-
belänger med ämnen från Sveriges fornhistoria. Han älskade
även trädgårdskonsten och hade på lediga stunder »kortweil!
med att så, ympa och annat sådant. Det växthus han lät
anlägga på Södermalm blev berömt även i utlandet. Både
druvor och »pomerantser» bragtes där till mognad. Av sitt
sfåglehus» vid Uppsala slott hade kung Erik också mycken
förnöjelse.

Erik XIV var med ett ord en representant för den skön-
hetsälskande tidsriktning, som kallas renässansen, och som
ville föra människorna ut ur medeltidens världsförakt och
världsförsakelse, ut till ett liv i njutning av forntidens, av
Greklands och Roms rika konstskatter och litteratur, ett liv i

I :RII( var rikt begåvad, och hans naturliga anlag hade

! Tyska Kurzweil: förnöjelse
