314 STUREMORDEN OCH ERIKS AVSÄTTNING.

En tid därefter kallar konungen emellertid till sig de her-
rar, som äro föremål för hans misstankar. På Svartsjö,
där konungen nu vistas, infinna sig alltså Svante Sture
och hans son Erik, Sten Eriksson Leijonhufvud, Sten
Banér, Abraham Stenbock och den uppländske adels-
mannen Ivar Ivarsson.

Här anställes nu i början på maj en rättegång inför ko-
nungens nämnd. Vittnen framföras och intyga, att de an-
klagade varit inblandade i en sammansvärjning mot ko-
nungen. De flesta, om icke alla, vittnesmålen voro emellertid
avlagda av utlänningar, vilkas trovärdighet var i hög grad
tvivelaktig. Själva huvudvittnet karakteriseras senare som
sen främmande, utblottad, ung och liderlig karl, vilken man
ej kunde anförtro en hederlig mans får». Med ett enda undan-
tag hade vittnena att berätta icke vad de själva erfarit utan
blott vad de sade sig ha hört av andra.

Eriks dagbok utvisar, att konungen själv personligen in-
grep i förhöret mot några av herrarne. För den 10 maj finnes
följande anteckning: »Förhörde jag var och en av dessa adels-
män särskilt, att de skulle frivilligt bekänna sammansvärj-
ningen, och lovade, att jag gärna skulle giva dem till, om de
berättade allt i sitt sammanhang; men ingen av dem ville
bekänna, ehuru deras min syntes giva tillkänna annat.»

Luften var fylld av rykten och misstankar, Göran Persson
lät »utropa» om ett hemligt förräderi, som yppats, och en dov,
tryckande stämning lade sig över landet. Med en ängslande
förkänning av annalkande oväder samlas ständerna i maj
månad i Uppsala. Dit kommer Erik från Svartsjö. Dit föras
ock de anklagade herrarne, fängslade och under resan utsatta
för en rå och skymflig behandling. Följande dagboksanteck-
ning talar för sig själv om konungens sinnestillstånd: »Maj
17. Kom jag till Uppsala, då hela min betjäning lämnade
mig på vägen från Flottsund till staden, så att jag skymfligen
till fots i folkets åsyn nödgades gå in i staden.

Av ingen blev jag emottågen mer än av ärkebiskopen och
Nils Gyllenstierna, som hade vid sidan Johan Tureson ifrån
Söderköping. Intet hus var i ordning, utan jag nödgades bo
i ”gammelgården”.s!

' Antagligen gamla biskopsgården, som låg på nuvarande uni-
versitetshusets plats.
