STUREMORDEN. 317

garna Göran Persson inför ständerna med anklagelser mot
de fängslade. Nu kom också Nils Sture inridande i Uppsala
»ssom ett fattigt, menlöst och oskyldigt lamm». Han förde
med sig Renatas ring och hennes ja på konungens frieri;
men det mottagande, varmed konungen belönade budbäraren,
var fängelset.

Så inbröt den 24 maj. På morgonen besökte Erik först
Sten Eriksson i hans fängelserum på slottet och bad om
hans vänskap. Därpå följdes de bägge åt in till Svante Sture.
Här kastar sig konungen upprörd på knä för fången, beder
honom i förvirrade ordalag om förlåtelse för den orätt, som
vederfarits Nils, och lovar hela familjen sin nåd. En berät-
tare tillägger, att Erik »därutöver skämtade med honom om
hans dotter och annat slikt. Greven däremot hövligen och
underdånigen svarade efter såsom den tiden talet föll och
kravde.s

Men plötsligt skall konungen ha stigit upp och lämnat
fängelset med de orden, att Svante dock aldrig skulle för-
låta den skymf, som vederfarits hans son. De stackars fång-
arne trodde dock nu, att all fara var överstånden, »klädde
och pyntade sig, i förhoppning att de efter konungens gun-
stiga tillsago skulle bliva förlossade». Men »deras glädje fick
en snar och ynkelig ände»s.

På slottsbacken träffade konungen en av Göran Perssons
förtrogna, kyrkoherden i Kalmar Petrus Caroli, och syntes en
stund inbegripen i samtal med denne. »Vad Kalmarne herr
Per månde snackat med konungen, det vet ingen Guds vämn,
heter det i en gammal krönika. Men efter en stund kom
konungen rusande »hasteligen in uppå bron och slog sin hatt
ned för ögonen och gick så fast, att drabanterna måtte
trängt varann ihjäl i portemns. Åtföljd av Göran Perssons
systerson, den enögde drabanten Peder Velamsson, störtar
Erik in i Nils Stures fängelserum med en dolk i ena handen
och en bardisan! i den andra.

Sten Eriksson Leijonhufvud, som var Nils Stures närmaste
granne i fängelset, berättar, att han hört denne nyss förut
sjunga psalmen:

1 Ett slags spjut.
