318 STUREMORDEN OCH ERIKS AVSÄTTNING.

»Må jag olyckan ej undgå

men ogunst få

av världen och dess förste,

så vet jag dock en säker konst
att söka gunst

hos Gud, som mig kan trösta.»>

Nu låg herr Nils på sin säng och läste i en bönbok. Vid
konungens inträde reser han sig vördnadsfullt upp men
hälsas med utropet: »Ja, är du nu här, din riksförrädarel
Fången böjer knä, bedyrande sin oskuld, men till svar ge-
nomborrar Erik hans arm med sin dolk. Den sårade reser
sig upp efter stöten, drager dolken ur såret, kysser den och
räcker den vördnadsfullt åt konungen. Så står han inför
denne med händerna lagda över bröstet. Då stöter den van-
sinnige bardisanen i sitt offer, och drabanten ger Nils Sture
en dolkstöt, utropande: »Du äst ändå en skälm. Därföre
skall du hava dettab Vid stöten tumlar Nils omkull, fram-
stammande: »Nådig konung, skoner mitt unga livb Erik
säges då ha yttrat: »Hör, den förrädaren talar ännub, var-
efter drabanten gav honom banehugget.

Därpå störtar konungen, liksom jagad av hämndeandar,
ut på landsbygden, ned åt Flottsund. Hans gamle lärare,
Dionysius Beurreus, skyndar efter och försöker intala honom
förstånd. Åldringen skall ha bett honom »icke så löpa,
utan komma ihåg, att han vore en konung». Men då den
gamle blev alllför enträgen med sina föreställningar och för-
böner för fångarne, skall konungen ha riktat en hillebard
mot honom. Beurreus skyndade sig då undan, men Erik
ropade till de drabanter, som följde honom: »Späker den
skälmenb Då satte de efter den flyende och stucko ned
honom.

Innan konungen rusade vidare, befallde han riksens pro-
foss, Peder Gadd: »Döda fångarne! Döda dem alla utom
herr Stenls Peder Gadd återvände då till slottet och fram-
förde befallningen till knektarne. Han ålade dem att hjälpa
till, »förtys, sade han, »Kungl. Maj:t vill icke hava herrarne
ut på platsen och låta bödelen avrätta dem, för deras fruars
och jungfruars skullb.
