320 STUREMORDEN OCH ERIKS AVSÄTTNING.

och »ställde sig så, som han vore drucken, gick och raglade in
på greve Svantes. Men fången sade blott helt saktmodigt:
»Min vän, har du druckit ditt öl, så
gack och vila dig» Då vände mannen
om och sade: »Intet kan jag göra't.»
Men en annan, som var av hårdare
sinne, sade: »Kan intet du, så kan
jags, och nu började mordgärningen.
Peder Gadd sade till fången: »Befal-
ler Eder Gud, ty oss är befallt att
taga Eder av daga.» När herr Svante
hörde detta och »förstod, att där var
intet annat å färde än döden, pekade
han på sitt bröst vid den vänstra sidan
och bad, att de där ville sticka till.
En drabant stack honom då med sin
hillebard, men stöten var icke dödande.
Då ropade han: »Gud vare mig, arme
syndare, nådelig, och du, arme man,
råkade icke rätt!> Med dessa ord seg-
nade han ned på sängen. Då skyndade
de andra knektarne till och fullbor-
dade mordet.

Efter Svante Sture kom ordningen
till Abraham Stenbock, Erik Sture och
Ivar Ivarsson. Om den sistnämnde he-
ter det i en gammal berättelse: »Herr
Ivar var en stark, frimodig man, den
sig med ett vedeträ länge emot de
dråpare värjde, så att han därmed förr
slog tvenne av dem ned för sina föt-
ter till döds, innan de andre blevo
honom övermäktige.s — Tack vare ko-
nungens oklara befallning skonades där-

Erik XIV:s dolk. - emot både Sten Eriksson och Sten

I Skoklosters vapen- Banér.
samling. Efter mordet stängdes slottsportar-
na, och Göran Persson firade blodbadet med ett stort
dryckeslag. »Såsom Baalspräster bland sina offer», säger en
gammal författare, hängåvo sig mördarne nu åt vilda or-

