324 STUREMORDEN OCH ERIKS AVSÄTTNING.

konung och ville icke erkänna, att han hade någon makt
över mig.

Han förlät mig min ovänskap och jag honom tillbaka.

Han lovade bekräfta det även skriftligen.

Okt. 9. For jag till Ventholmen och talade med min bror
samt bad honom ganska ödmjukt, att han ville bekänna
sanningen, om han vore konung, vilket jag på intet sätt,
utan genom mörka omsvep, kunde få veta.

Han själv och hans gemål prinsessan förläto av hjärtat
och klappade mig med händerna. Med ord och annat lovade
de mig liv och säkerhet.

De lovade mig även ett friare levnadssätt och spis utan
dagliga förargelser.

Samma rätt och behandling som mig själv lovades ock
min gemål och barn.

Okt. 19. Reste jag med änkedrottningen, gemål och barn
I ödmjukhet till min bror, hertigen av Finland, bedjande,
att han ville giva mig tillkänna, om han vore konung. Jag
ville då visa honom all trohet; men jag kunde icke få annat
svar än förut.

Jag hade med mig en skrift, i vilken jag förklarade, på
vilka villkor jag ville nedlägga spiran, om riksens ständer
redan hade beslutat det.»

Fram på våren 1568 vek emellertid vansinnets mörker
från Eriks sinne. Men då var det också slut med hans bot-
färdighet. Han återkallade de åtgärder han vidtagit under
den tid, då han var »så förbullrad till sitt förstånd, att han
icke visste vad han gjordes. Göran Persson förklarades oskyl-
dig och återfick sitt forna inflytande. På konungens befall-
ning skulle han återkräva de summor, »som Vi i Vår svaghet
utgivit till någre personer för den skada uti Uppsala i hastig-
het skeddes. Allt visar, att, såsom Geijer säger, »hans så
kallade bättring ingalunda innefattar något förändrat sinne-
lag utan endast mod att åter visa sitt verkliga». Det är icke
ånger och samvetskval han genomlevat utan blott feg fruk-
tan för människor. Nu försvarar han vad han gjort, åter-
kallar vad han medgivit och är densamme som förut.

I en skrivelse, som konungen lät utgå till allt Sveriges
folk med uppmaning att fira en tacksägelsefest, för att Hans
