Erik förlorar sin krona.

nda ifrån» — så uttalar sig hans store brorson, Gustav
dolf, i den inledning han skrev till sin historia. Under
en sådan konung kunde ju ingen känna sig säker till livet. En
katastrof förestod, och den påskyndades genom Eriks beslut
att upphöja Karin Månsdotter till Sveriges drottning. Vilken
riksskandal detta steg måste ha varit i mångas ögon kan
man förstå av den förut flera gånger citerade anklagelseak-
ten mot Erik, där det heter: »Till det fjärde och tjugonde
haver ock konung Erik emot all lovlig, kunglig och furstlig
bruk, sine höge förvanter och hela Sveriges rike till största
skam och blygd, tagit sig en frilla, den en ringa landsknekts
eller stockeknekts dotter är, till äkta hustru och låtit henne
kröna till Sveriges rikes drottning. Därigenom hade han be-
spottat och föraktat sin egen faderliga härkomst och Sveriges
rikes herrskap och adel, vilket ock därutav nogsamt kan be-
visas, efter han ock någre gånger haver förbannat den stund,
att hans saliga fru moder skulle taga någon svensk till äkta.»
Icke mildare faller Gustav Adolfs dom i den nyss nämnda
framställningen, där han skriver: »Såsom stränghet förorsa-
kar hat och fruktan, alltså förorsakar sköraktighet och slem-
het uti giftermål förakt och vanvyrdan. Så gick'et ock här
till: adelen styggdes vid att tjäna en sådan drottning; her-
tigarne kunde ej lida en sköka vara deras svägerinna.»
Medan Erik firade sitt bröllop med Karin Månsdotter och
högtidligen lät kröna henne i Storkyrkan, satte sig herti-
garne Karl och Johan i spetsen för ett uppror, som snabbt
grep omkring sig. Efter några veckor hade konungen blott
huvudstaden kvar. Medan hertigarne belägrade Stockholm,

ONUNG Erik »bar sig åt som den man, den Gud tager sin
K a
