328 STUREMORDEN OCH ERIKS AVSÄTTNING.

blev den hatade Göran Persson gripen av konungens eget folk
och utlämnad till dem. »Den ärelöse, förgiftige förrädaren
och blodhunden» blev med all den tidens grymhet och råhet
avlivad. Först blev han bunden vid galgen och hans bägge
öron avskurna »långt in i huvudebs. Därefter knöt bödeln
ett rep om livet på honom och hissade honom upp 1 galgen,
där han lämnades att hänga en halvtimma. Sedan togs han
ned och lades på marken samt sträcktes och bands till hän-
der och fötter vid fyra pålar. Därpå slog bödeln först sön-
der hans smalben, sedan hans lår och sist armarna. Under
hela denna hemska pina skall Göran ha visat den största
ståndaktighet och ej givit ett ljud ifrån sig. Bödeln löste
honom så till händer och fötter och lät honom sedan ligga
en halvtimma, till dess han av profossen erhöll befallning
att slå den dömde på bröstet. Då bödeln slagit honom
tvenne slag, ropade Göran: »Noch nu, noch nul»

I detsamma kom hertig Karl ridande förbi. Till honom
ropade den olycklige: »Ack, nådige herrel Förbarma dig
över mig och förkorta min pina, på det jag icke må falla i
förtvivlan om min själ för denna stora pinalb» Då befallde
hertigen, att man skulle hugga huvudet av honom, vilket
ock skedde. Hans lik blev sedan styckat och lagt på stegel,
som med grymt hån restes på Brunkeberg mitt för slottet,
oså att konung Erik kunde då väl se honom för sina ögon,
så ofta han villes.

Görans moder hade också blivit gripen och bortförd med
en kavle i munnen, »att hon intet fick tala, efter hon be-
skylldes att bruka trolldom». Man förde henne till steglet,
där hennes sons stympade kropp hängde. Då bödeln sedan
vände hästen för att föra henne därifrån, föll hon av den
och bröt halsen av sig, varefter hon jordades vid galgen eller,
enligt en annan uppgift, i ett träsk vid Järva.

Slutligen gåvo Stockholms försvarare sin konungs sak för-
lorad och släppte in upprorshären i staden. Vid budskapet
om att det hade gått så långt skyndade Erik mot sina fien-
ders anförare, Sten Eriksson Leijonhufvud, med endast 40
drabanter. Herr Sten uppmanade nu konungen att giva sig
fången, och denne syntes villig att efterkomma hans ford-
ran. Men i samma ögonblick som Erik räcker Sten sin hand,
