368 JOHAN IIL

strängt katolska högskolan i Löwen inträtt i jesuitorden.
Konungen upprättade år 1576 för hans räkning en skola i
det forna gråmunkeklostret på Riddarholmen, av vilken
anledning läraren snart blev känd under namnet Kloster-
lasse. Skolan blev talrikt besökt, ty Laurentius var en
lärd man och en skicklig lärare, och genom mildhet så väl
som genom sitt varma nit vann han sina lärjungars hjär-
tan. Redan vid påsken 1577 kunde jesuitpatern glädja
sig åt att ha till katolicismen omvänt trettio lärjungar,
som alltså avlade katolsk trosbekännelse och undfingo sakra-
mentet efter den romerska kyrkans ritual. Kort därefter
fick han den tillfredsställelsen att kunna skicka sex av
dessa ynglingar till Rom för att utbildas till missionärer
för den katolska kyrkans utbredning i Sverige, en sak som
de omfattade med ungdomlig hänförelse. Bland dem var
en brorson till Hans Brask. Året därpå avgingo ytterli-
gare fem ynglingar till påvestaden, och på vwvåren 1579
voro åter tjugu unga män, mestadels av förnäma familjer,
redo att draga åstad till jesuitkollegierna i Braunsberg i
Preussen och Olmitz i Mähren.

Så fasta voro de nyomvända i sin tro, att då pesten
år 1579 härjade i huvudstaden och tre av skolans lär-
jungar föllo offer för den, bådo de på dödsbädden sin lä-
rare att slippa bli jordade bland luteranerna. Laurentius
begravde dem också efter katolsk ritual på en plats av den
gamla klosterkyrkogården, där inga luteraner vilade. Men
han måste förrätta jordfästningen vid midnattstid för att
ej bli upptäckt och förhindrad i sitt värv.

Till de predikningar, Laurentius höll i klosterkyrkan,
strömmade en mängd åhörare, och han vann också bland
flere av de svenska stormännen sympatier för sin kyrka.
Men så vitt man vet, var det blott en adelsman som form-
ligen övergick till denna. Förvärvet synes för övrigt ej ha
varit så särdeles värdefullt för den allena saliggörande kyr-
kan, eftersom mannen i fråga, enligt Johan III:s utsago,
var »förbullrad och fördärvad av mycken drick».

Men hur det var, stego framgångarna Klosterlasse åt hu-
vudet, så att han började ta sig en alltför myndig ton mot
svenska folket. Och rent av vidrig blev han, då han dop-
pade sin penna i religionshatets gift och hopskrev det s. k.
