376 JOHAN III

steg upp och trampade på sitt offer under anförande av
bibelorden: »På lejon och huggormar skall du gå.»

De förföljda prästerna fingo emellertid en fristad I Karls
hertigdöme. Hertigen vägrade bestämt att antaga de katol-
ska kyrkobruken. »Vi kunner, skriver han, »icke vara så
fikne till att gilla något nytt — det må tillbjudas under
så fagert sken som det kan —, förrän man haver med
skäl bevisat, att det gamla är orätt och utan grund varit i
bruk.»

Johan gav emellertid på flera sätt utlopp åt sin förbitt-
ring. Till gengäld för att prästerskapet i Strängnäs stift kal-
lat konungen och Röda bokens anhängare för papister »skulle
de», säger han i en skrivelse mot dem, »heta satanister». Ja
han förklarade dem fredlösa över hela riket och förbjöd dem
att bege sig utanför hertigdömets gränser, på det de icke
skulle ytterligare »utsprida deras förgiftige och falske lära
och djävuls-etter».

Litteratur: Andreas Brandrud (norsk protestant), Klosterlasse.
Augulst Perger (norsk jesuit), Jesuitpateren Laurits
Nielssen.

Gunnar Bolin, Johan III:s högskola å Gråmunke-
holmen (Samfundet Sankt Eriks årsbok 1912).

När Sveriges konung och Rysslands tsar
växlade »skällebrev» med varandra.

beskickning till Ryssland, vilken med tsar Ivan IV
ingått skriftlig överenskommelse om att Erik skulle
till tsaren utlämna sin broder Johans gemål. Följande år
i maj månad kom också mycket riktigt en rysk beskickning
till Stockholm för att avhämta den fångna furstinnan.
Men nu inträffade Sturemorden och Eriks »svaghetstid»,
varför sändebuden ej kunde få något besked. Och när upp-
roret mot konungen bröt ut, gav sig förbittringen över rys-
sarnes vanhederliga uppdrag luft i överfall och misshandel
på sändebuden, som enligt tsarens påstående blevo utplund-
rade, »så att de stodo uti blotte skjortorne».

(&)
Q- R 1566 hade Erik XIV, såsom vi erinra oss, avsänt en
