384 | JOHAN III

Hertig Magnus skulle emellertid kort därefter bli använd
som verktyg på annat håll. Det var av ryske tsaren, som
lockade honom till Moskva och trolovade honom med en
rysk prinsessa. Med en här på över 20,000 man drog han
nu till Reval och började belägra detta. Men staden försva-
rade sig med beundransvärt seg kraft under ledning av bland
andra Karl Henriksson Horn. Ryssarne försökte att med
fyrbollar skjuta staden I brand. Men Horn utsåg 400 liv-
ländska bönder att släcka alla dylika projektiler och ut-
fäste en belöning av tre mark för varje upphittad fyrboll.
sAv den belöning», säger Girs, »vordo de bönder så idkne
och höllo med de fyrbollar både natt och dag en sådan
jakt, att månge sorgmodige vederkvicktes därvid och kunde
icke hålla sig ifrån löje. På sistone var en fyrboll icke
mera aktad än en fågel 1i vädret.s I sju månader höllo
svenskarne ut, och Magnus måste till sist upphäva beläg-
ringen.

Men 1 december 1572 kom tsaren själv under vilda härj-
ningar inbrytande i landet. Den fåtaliga besättningen på
det svenska fästet Wittensten måste kapitulera. Befäl-
havaren, Hans Boije, och många av hans män blevo av
ryssarne behandlade på ett omänskligt sätt: de bundos
vid spett och stektes till döds. En fruktansvärd förödelse
gick nu över det kringliggande landet, ty Johan var av
sin ständiga penningbrist urståndsatt att skicka de sina
någon kraftigare hjälp.

Fäste efter fäste föll i ryssarnes händer. Betecknande för
hur det infödda ridderskapet och de tyska legoknektarne
skötte försvaret är Girs” skildring av när slottet Hapsal
intogs: »På slottet Hapsal voro de hapsaliske junkare
så väl till mods uti ryssens inkomst på slottet, att de sutto
och spelte med jungfruer, havandes två på knä tillika. Rys-
sarne förundrade sig över de tyske, vad de voro för ett säll-
samt folk, och sade sinsemellan: ”Om vi ryssar hade så lätt-
färdeligen uppgivit en sådan befästning, så djärvdes vi aldrig
mera slå våra ögon upp för någon redelig man. Vår stor-
furste skulle ock icke veta, vad för en död han skulle på oss
pålägga.” Men de tyske på Hapsal djärvdes icke allenast slå
sina ögon upp utan blygsel, utan sitta därutöver och spela
med jungfruer, även såsom de hade allt väl beställt.»
