RYSKA KRIGET. 385

Till slut voro ryssarne herrar över så gott som hela Est-
land utom Reval. Ännu en gång fick staden utstå en be-
lägring, men även nu försvarade den sig med framgång, denna
gång under ledning av Karl Henriksson Horn och hans
fader, Henrik Klasson Horn.

Då vände sig fienderna i stället mot Livland, som de över-
svämmade under fruktansvärda härjningar. Staden Wenden
föll i deras våld, men det fasta slottet blev av försvararne
sprängt i luften. Girs berättar härom: »Nu hade de, uppå
slottet voro, sett, vad tyranni moskoviten övade i staden, ja
vad vederstyggelig skam och otukt uppenbarligen bedrevs
på fruar och jungfrur, och huru de sedan, efter sådan be-

. drift, höggo med sablarne armarne ifrån dem och fördelte
deras kropp i många stycker. Ty gåvo de jungfrur och
fruar, på slottet voro, med deras barn och någre få mans-
personer sig tillsammans, inalles till trehundrade personer,
och övertalte varandra inbördes, att efter döden vore dem
då oundviklig, ville de helire frimodeligen, igenom ett lide-
ligare dödsfall, befria sina kroppar ifrån det tyranni, skam,
last och otukt, som de hade sett vara på mans- och kvinns-
personer i staden begånget, än att de med livet skulle
komma uti fiendens händer. Sattes så inunder dem fyra
tunnor krut; och i det ryssen erövrade slottet, stack en av
dem med ett eldkol krutet an, att uppå deras liv och jäm-
mer blev i ett ögnablick en ända.»

Värre blev deras öde, som levande föllo i ryssarnes händer.
»sKvinnspersonerne vordo, efter skamligit övervåld, i stycker
huggna, männerne somlige först piskade, sedan uti köttet
över hela kroppen skårade och sist på -spett för elden
stekte. På en part skars hjärtat ut av bröstet, tungan ut
igenom nacken, och otalige andre vordo med andra ohör-
liga plågor dödade. Deras döde kroppar kastades sist, alle
på en hop, hundar, fåglar och vilddjur till spis, att ingen
av dem måtte bliva med jord betäckt eller begraven.

Efter detta tyranni for storfursten till Pleskov, där han
på en plats besåg alla fångar, som han till några tusen av
Livland lät föra. Sedan lät han sälja dem, såsom fä, åt tar-
tarer och turkar, därav en sådan ynklig gråt, jämmer och
klagan sig upphov ibland de arme fångne, att en sten hade
mått röras därvid.»
