386 JOHAN III

När det såg som värst ut för svenskarne, kommo sände-
bud till Johan från khanen över tatarerna på halvön Krim
I Svarta havet, vilka några år förut hade satt skräck i rys-
sarne genom att falla in i tsardömet och bränna en stor del
av huvudstaden, Moskva. Girs förtäljer om denna beskick-
ning följande:

»På detta året [1579] kommo ock sändebud åt Sverige
från Mahmet Geriio, kejsaren över det krimiska Tartariet,
och förde konung Johan till föräring tvenne kameler och en
stolt tartarisk vallack. Värvet var att anbjuda konungen i
Sverige tuhundradetusen man emot ryssen. Ville ock till-
kommande år hava sin krigsmakt tillika med de svenska
emot ryssen, och således vara de svenskas vän och ovänners
ovän. Konung Johan gav till svar det anbud vara sig tack-
nämligit, ville därföre hava deras herre, den krimiska kejsa-
ren, betackad. Och efter nu sommaren vore mest förliden,
:att ringa förhoppning vore något märkeligt emot fienden att
uträtta, kunde han det tartariska folket ej begära. Men där
deras herre ville i tillkommande sommar göra med sin makt
infall uti fiendens land, ville han däremot tillställa honom
till äreskänk en ansenlig summa penningar. Med dessa svar
foro sändebuden av, hederligen och väl begåvade.»

Längre fram kom emellertid ett svenskt anfall på ryssarne
verkligen till stånd under samverkan med tatarerna.

Då hade också Polens konung förenat sina stridskrafter
med Johans med den påföljd, att ryssarne kastades tillbaka.
Nu blev det deras tur att pröva på krigarlivets värsta veder-
mödor. Så berättar Girs följande om när svenskarne ut-
hungrade den ryska besättningen på Padis” slott:

»Sedan fienden hade förtärt både hästar, hundar, kattor
hudar, stövlar, skor och lädret av deras sadlar och en lång
tid hackat halm och hö, malit det till mjöls och brukat sig
till föda och nu begynte till att slakta barn och eljest äta
av döda människokroppar, då lade de svenske åter storm-
stegarne an på muren. De ryske, som på vallarne stodo av
hunger försmäktade, hulpo själve till att uppföra stegarne
och gingo sedan dem självviljandes nedföre, begärade nåd
och vordo vid livet förskonte. De svenske stego sedan ste-
garne uppför utan motstånd, blevo slottet mäktige och ned-

slogo alle de ännu däruppe voro.s
£d &
