390 JOHAN III.

Far och son.

detta land var ett valrike, beslöt Johan att för sin son

Sigismunds räkning söka den lediga tronen. Han
uppmanades därtill av den avlidne konungens gemål, änke-
drottning Anna, som hoppades att genom systersonens val
bevara sitt politiska inflytande i Polen. Vad Johan be-
träffar, var det icke uteslutande ärelystnad i förening med
fadersstolthet, som drev honom till detta steg. Därbakom
låg också en politisk tanke, nämligen att även här mot-
arbeta ryske tsarens planer på att utvidga sin makt, ty
förhållandet var det, att Feodor också anmälde sig som
sökande till Polens krona. Men en union mellan Ryssland
och Polen, vilka dittills varit fientliga mot varandra, måste
för Johan te sig som den största utrikespolitiska fara, som
över huvud taget kunde hota Sverige. Ett svenskt-polskt
förbund borde däremot innebära det bästa skyddet för
bägge rikena mot den ryska faran och därjämte ge Sverige
ökade möjligheter att hålla Danmark stången.

Från Ryssland kom till den förestående valriksdagen 1587
en ansenlig ambassad, som talade stolta ord om tsarens pla-
ner att såsom härskare över Ryssland och Polen i förening
samt i förbund med Österrike, Spanien och Persien bekriga
turkarne och fråntaga dem stora landsträckor. Därefter
skulle turen komma till svenskarne. Dem skulle man för-
driva ur deras Östersjöprovinser, och sedan skulle dessa
områden införlivas med Polen och Ryssland.

Ryske tsaren var emellertid icke Sigismunds ende med-
tävlare. Polens konungakrona eftersträvades nämligen också
av ej mindre än fyra österrikiska ärkehertigar, vilka var
för sig arbetade på att genom hemliga agenter värva an-
hängare. Men genom denna inbördes oenighet försvagades
utsikterna för det Habsburgska huset. Å andra sidan hade
denna ätt ett värdefullt stöd i påven, som endast i en furste

O
3 R 1586 dog Johans svåger, konungen i Polen, och som
