FAR OCH SON. 391

av det rättrogna Habsburgska huset kunde påräkna ett lydigt
redskap för den påvliga korstågspolitiken mot turkarne.

Johan III å sin sida måste naturligtvis också avfärda
sändebud till Polen. Därtill utsåg han två förnäma herrar,
Erik Brahe och Erik Sparre, den förre framstående ge-
nom sin höga börd, den senare genom sin fina politiska
bildning och diplomatiska skicklighet.

Den instruktion, som Johan gav sina sändebud, gick ut
på att Sigismund icke skulle få köpa Polens krona med
några för Sverige menliga eftergifter. Det finge ej bli tal
om »stora gåvor, skänker och förläningar» av något slag, ty
Sigismund behövde minsann ej tigga polackernas gunst; han
vore, oberoende därav, försörjd med ett mäktigt konungarike.

Till konung Johans valförberedelser hörde också en hän-
vändelse till Turkiets härskare, som måste vara synner-
ligen angelägen om att förhindra tsarens val. I ett brev
till sultanen sade sig Johan ha förnummit, att flertalet av
den polska adeln åtrådde hans son till konung. Och ehuru
denne ju redan hade sitt arvrike, vilket ytterligare utvid-
gats genom ett stort stycke erövrat ryskt land, ville han
icke ställa sig avvisande mot deras önskan. I förhoppning
om att Hans turkiska Maj:t nu skulle understödja Sigis-
munds kandidatur, lovade han sultanen framtida erkänsla
och vänskapligt sinnelag i politiken.

Väl anlända till Polen, började de svenska sändebuden
genast att efter drottning Annas råd och anvisningar be-
driva agitation för Sigismund. Därvid voro de särskilt an-
gelägna om att göra hans stamtavla känd för att sålunda
bryta udden av de försök, som gjordes, att framställa hans
börd såsom tarvlig i jämförelse med de österrikiska ärke-
hertigarnes anor. Svenskarne hade också att bekämpa den
smygande agitation, som skildrade Vasa-ätten såsom be-
häftad med ärftlig sinnessjukdom och därvid kunde peka
på Erik XIV:s och hertig Magnus' livsöden.

Drottning Anna bedrev också för sin del ett oförtrutet
arbete i det tysta på att vinna anhängare åt sin son, så-
som hon älskade att kalla Sigismund, och hon sparade
därvidlag varken på penningar eller på löften. En god
hjälp hade hon i den polske storkanslern Zamoisky, som
hon lyckades vinna för sina planer.
