392 JOHAN II

Bäst skulle emellertid Sigismunds val främjas, om man
från svenskt håll kunde ge löfte om att för ett sådant fall
avträda Estland till Polen. Drottning Anna och Zamoisky
utövade också starka påtryckningar på de svenska sände-
buden för att förmå dem till en dylik eftergift. Men
Brahe och Sparre kunde ej göra annat än hänvisa till sin
konung såsom den därvidlag bestämmande.

Johan ville emellertid ej låta avpressa sig en dylik för-
bindelse. Han satte sitt hopp till att Turkiets hot och på-
tryckning på de polska riksdagsmännen skulle vara tillräck-
ligt för att ge Sigismunds kandidatur seger över den ryska
och österrikiska. Men å andra sidan insåg han vikten av
att icke stöta polackerna genom en alltför barskt avvisande
hållning på denna punkt. Slutet blev därför, att han gav
Brahe och Sparre tillstånd att giva »de påler någon lös för-
tröstning om Estland», så att Sigismunds val icke skulle
behöva falla på den frågan. Därmed synes han dock ej ha
menat, att sändebuden skulle ge något halvt löfte om en
sådan avträdelse, utan endast att de horde förhala tiden
och hålla frågan svävande. Men utsatta, som de blevo,
för de starkaste påtryckningar, funno de i sin konungs
formulering ett stöd för en halv eftergift, när den dag kom,
då de olika staternas sändebud skulle i tur och ordning
träda fram inför polska riksdagen och var och en framhålla
fördelarna för Polen av att få just hans kandidat till konung.

På sommaren samlades den polska adeln till riksdag på
valfältet utanför Varschava. Där syntes storkanslern Za-
moisky med 3,000 man till häst och fot, och även andra
magnater uppträdde med krigiska följen. Mot deras prakt
och ståt avbröt bjärt den bild av fattigdom, som den tal-
rika masuriska adeln företedde. I sina ståndsbröders ögon
voro dessa ädlingar bara ett slags bättre bönder, vilkas
beväpning med spjut och påkar väckte åtlöje. Men bråka
kunde dessa egendomliga adelsmän, och snart var ett stort
slagsmål i gång mellan dem och deras belackare, som ro-
pade till dem att återvända till plogen. Då det dessutom
hörde till vanan, att adelsmän i upprymt tillstånd roade
sig med skjutövningar på öppen gata, var man snart inne
i en riktigt god valstämning med en blodig uppgörelse
vinkande såsom slutresultat.
