396 JOHAN III

nas påtryckning. När hans skepp lupit in i Danzigs hamn,
mottog han ombord de polska kommissarierna, som voro
utsända att möta honom och erhålla hans konungalöften,
men han lät dem förstå, att han icke kunde landstiga i
sitt rike, med mindre alla papper rörande hans förpliktelser
såsom polsk konung blivit klara.

Så måste då underhandlingarna försiggå ombord. Men
alla försök att avlocka honom ett löfte om Estlands av-
trädelse tillbakavisade han obönhörligt. Det hjälpte ej,
hur vackert man än bad honom att icke för det lilla Est-
lands skull förverka ett helt stort rike. Från svensk sida
hänvisade man i stället till drottning Annas borgensförbin-
delse såsom en fullgod ersättning för det tvivelaktiga löftet
om Estlands avträdande. Så strandade de polska kom-
missariernas överrumplingsförsök på motpartens vaksamhet,
och de blevo tvungna att medge, att Sigismund skulle
fritagas från all förbindelse att avträda Estland.

Men saken var ej definitivt avgjord med det. Den togs
upp vid flere andra tillfällen, och Erik Sparre fick rik an-
vändning för sitt juridiska och diplomatiska skarpsinne.
Han framhöll bl. a., att Estlands avhändande kunde i Sve-
rige rent av vålla ett uppror, som skulle hota både konung
Johan och Sigismund i deras besittning av kronan.

Ännu inför den förestående kröningen vädjade de polska
stormännen till Sigismunds värdighet och den svenska na-
tionens hederskänsla.

Men då gav Ture Bielke det stolta svaret, att Sigis-
mund hellre skulle lämna Polen än handla mot sitt sam-
vete. Man tog från svensk sida rätt lugnt vad polackerna
sbjäbbade» om Estland, ty man visste, att de ej gärna
skulle riskera ett nytt konungaval. Också blev efter hand
tonen från polska sidan hovsammare, och slutligen ingrep
den man, som stått i spetsen för den polska beskickningen
till Kalmar, med det förlösande ordet: man skulle upp-
skjuta frågan om Estlands avträdande till Sigismunds tron-
bestigning i Sverige. Sedan man enats härom, blev Sigis-
mund högtidligen krönt till Polens konung.

Men ännu i det ögonblick, då kröningen skulle börja,
blev det »disputatz och oenighet» — berättar Erik Sparre
— fast nu om en annan sak: det var katoliker och prote-
