FAR OCH SON. 397

stanter, som hade en sammanstötning i själva domkyrkan.
I två timmar höllo de på att tvista, tills slutligen kato-
likerna måste ge efter och unna de andra religionsfrihet.

Efter all denna hetta blev den stämning, som vilade
över kröningsceremonierna, så mycket kyligare.

x

Tung, alltför tung för Sigismunds oprövade krafter blev
uppgiften att regera Polens ostyriga och av partistrider
fördärvade folk. Zamoisky, som så kraftigt verkat för hans
val, blev genast vid första sammanträffandet med den nye
konungen obehagligt berörd av dennes surmulna tystlåten-
het, som så bjärt stack av mot den polska livligheten och
språksamheten. Polackerna sade om honom: »Trenne T ha
vållat vår konung ve: trilska, tröghet och tystlåtenhet.»

Inom kort var det uppenbart för var man, att en sådan
konung icke passade att stå i spetsen för den lysande polska
adeln, vilken också lade i dagen sitt missnöje, ja sitt förakt.

Så började Sigismund längta efter att bli fri från sin be-
svärliga krona, och samma önskan mötte honom från faderns
sida. Skilsmässan från den käre sonen var påkostande för
Johan. Han plågades av bekymmer över att polackerna
skulle återupptaga tvisten om Estland efter hans död och
då, som alltid, visa sig »enträttne uti deras företagande».
Konungens lynne blev för var dag allt retligare. Han
kände det själv och blev rent av rädd för att bli oretad till
vrede och till äventyrs giva obehagliga svars — såsom han en
gång anförtror Sigismund. Hans ängslan för sonens välbe-
finnande tog sig också uttryck i ständiga varningar, än för
pesten, mot vilken han borde bära smaragder och ohyacin-
ters! som skydd, än — och framför allt — för gift. Ja fadern
sände sin son motgift, som han själv lagat till, dock med till-
sägelse att icke använda det, förrän han prövat det på andral

Till slut blev Johans längtan honom övermäktig: han
måste återse Sigismund, kosta vad det ville. Han kände sig
sjuklig och kunde snart falla ifrån. Då var det fara värt,
att om Sigismund ej var tillstädes vid tronskiftet, skulle
sonen bli berövad sitt arvrike. Man hade ju att räkna med
Erik XIV:s son, om icke som tronkrävare så dock som

! Ett slags ädelsten.
