FAR OCH SON,. 401

Dystra år följde på mötet ! Reval. Efter hemkomsten
sysselsatte sig Johan med att vederlägga de klagomål, som
herrarne slögnakteligen och illistigen» framställt mot konung-
en. Han kunde ju icke rå för allt det onda, som det lång-
variga kriget vållat. I stället klagade Johan i sin tur på
rådsherrarne för att de lönligen arbetat på att stifta tve-
dräkt mellan konungen och hertig Karl. Tvisten med her-
rarne fick också den verkan, att Johan förlikte sig med bro-
dern, till vilken han förut stått i spänt förhållande. Medan
konungen numera ägnade tid och krafter åt att förfölja her-
rarne, överlät han åt hertigen att sköta regeringen, och riket
mådde väl av att styras av hans kraftiga hand. Johan måste
själv med förvåning erkänna, att numera uträttades mer på
tre dagar än förut på lika många månader.

Herrarne levde emellertid i ständig fruktan för att Johans
vrede skulle taga sig uttryck av samma blodiga slag som
en gång Erik XIV:s. De kunde väl ha anledning till dylika
farhågor, när de hörde Johan själv förklara, att »hade han
I Reval vetat vad som sedan blivit uppenbart, skulle han
låtit binda alle, så månge som voro i det förbundet, både
till händer och fötter, och lagt dem i det rum, där solen
icke kunnat färga dem». Ja han lät det yttrandet undfalla
sig, att om han ej snart finge sin son tillbaka igen, skulle det
kosta deras liv, som vållat Sigismunds avresa till Polen.

Till sist beslöt konungen att vädja till ständerna. Inför
dem uppträdde på nyåret 1590 både Johan och Karl person-
ligen. Först höll konungen ett stort tal mot rikets »oråda?,
som stämplat mot honom och gärna hade sett, att hela det
kungliga huset »kommit om halsen», så att de kunnat välja sig
en konung efter sitt eget tycke. Sedan trädde hertig Karl
fram »och talade om den oenighet, som herrarne ville sprida
emellan hans furstliga Nåde och Kungl. Maj:t, så ganska
ynkelig, klagelig och bedrövelig, att mången man däröver
fällde tårar, och grät och sade sig för 18 år sedan hava för-
nummit deras onda uppsåt och huru de hava hängt täckelse
för ögonen på hans herre bror, Kungl. Maj:t, så att hans
Kungl. Maj:t icke kunde förnimma deras illistighet. Men hans
furstliga Nåde tackade Gud, som hade det för alle man up-
penbarat, att de så illa ville icke allenast förråda två köttslige
bröder utan ock därmed utrota hela konung Gustavs avföda.»
