402 JOHAN III

På sådant sätt förmåddes ständerna till det uttalandet,
att om rådsherrarne ej kunde fria sig från dessa beskyllning-
ar, hade de gjort sig förtjänta av konungens onåd. De mest
misshagliga blevo också i kraft härav skilda ur rådet samt
berövade förläningar och underhåll. De förvisades till sina
egendomar och höllos där under bevakning för att helt plöts-
ligt bli förda till Stockholm eller Svartsjö under eskort av
Johans knektar. Från deras herre och konung vankades nu
ideligen samma och samma beskyllningar för stämplingar
mot kungahuset. Johan fordrade, att de skulle bekänna, att
de ledo rättvist, men tålde icke, att de öppnade munnen till
en förklaring. Och slappnade någon gång hans hysteriska
förbittring, så var genast hertig Karl redo »med stora eder
och spotska ord», som »på en bondestämma näppeligen höv-
des»: »Det ljög du som ingen ärlig mam hörde till de mil-
dare uttrycken.

Det är av intresse att se, hur hertigens uppfattning av
herrarnes planer och strävanden går igen i sonen Gustav
Adolfs förut omnämnda historiska skildring, där det heter:
sOch var icke så litet hat kastat emellan några av riksens
råd och hertig Karl. Ty där kunde väl hittas ibland dem
någre, som hade varit tillfreds, att konungen hade varit ett
spjut och suttit igenom hertigen, så hade de varit dem kvitte
båda.» Och så tillägger han: »Desse sällar voro ock de, som
rådde konung Johan, att han skulle uppföda sin son till
bägge riken (det var i den papistiska religionen), som honom
odugse till Sveriges regemente gjorde.»

x x
+

Allt dystrare sänkte sig missmodets skuggor över Johans
sinne. På våren 1592 insjuknade han 1i en feber, som gjorde
honom mycket ängslig. Han hoppades bli bättre genom att
flytta till ett lusthus, som han låtit bygga på Skeppsholmen,
där han menade att luften var hälsosammare än 1 staden.
Men ingen förbättring märktes, utan fram på högsommaren
förvärrades tillståndet så, att man en dag väntade slutet.
Då gjorde bhan sitt skriftermål och hördes sedan med svag
