HBERTIG MAGNUS. 405

Hertig Magnus.

en gång, då han hade sonen Magnus hos sig, ha sagt
till den 18-årige ynglingen de vackra orden: »Du är
mig kär; du har aldrig förtörnat mig.»

Men snart skulle olycksbringande själsanlag kasta sin
slagskugga över konungasonens liv. Året efter faderns
bortgång plågades han av »stor hjärtängslan och melan-
cholia», som återkom med ökad styrka på sommaren 1663.
Erik sände då till honom sin läkare, som ansåg sjukdomen
komma — såsom Erik berättar för brodern — »därav att
Eders Kärlighet är ensam och haver ingen, den Eders
Kärlighet kan sig med vederkvicka, det Vi också med Oss
själve väl besinna». Hertigen friade denna tid till den
sköna Maria Stuart i Skottland, och Erik uttalade den för-
hoppningen, att brodern från henne skulle få »behagliga
beskedo.. Men när svaret kom, på hösten samma år, var
det ett nej, inlindat i vackra och svävande ordalag.

Dessförinnan hade dock Magnus tillfrisknat, men nästa
sommar blev han åter »med någon livssvaghet besvärad?,
såsom det heter i ett brev från Erik, vari denne söker in-
tala brodern lugn. Även detta år blev det emellertid
bättre fram på hösten. Under vintern inbjöd Erik sin:bro-
der att komma till Stockholm och »fördriva sin svaghet
genom glädje och lust». Konungen hälsade honom »välkom-
men till Oss och Våra kära systrar, på det vi måtte genom
lustigt snack hålla Eders Kärlighet uppe! och komma Eders
Kärlighet till att hava någon kurtzweil? för händer».

Magnus kom också, och livet i den nya omgivningen
gjorde honom gott; men fåfängt var det att hoppas på
någon stadigvarande förbättring. Snart lade sig vansinnets
töcken allt tätare omkring den stackars ynglingen. Till en
början synes sinnessjukdomen ha varit av en mild och stilla
art. Från detta skede i hans liv härrör folksägnen om hur

NÄR gamle kung Gösta låg på sin sotesäng, skall han

1 Uppehålla, förströ. — ? Roande tidsfördriv.
