408 JOHAN III.

sagt bliver. Icke vet H. K:t själv heller något till att
fordra till H. K:ts nödtorfter, anten ett eller annat. Hän-
der ock ofta, att H. K:t icke känner dem igen, som med
H. K:t tillförene hava umgått, såsom H. K:t icke heller
känner Oss alldeles igen, efter den lägenhet, som nu är.»
Ej heller kom den svagsinte ihåg någonting av vad som
skett på sista tiden. »Och», tillägger konungen, »när H. K:t
är allena för sig, sitter H. K:t alltid uti tankar, plägar
ock under tiden spörja efter Oss med sådana ord: ”Var är
Vår broder, hertig Johan ete.? Så haver det sig eljest i
all annan måtto fast ynkeligen med H. K:t, att Vi därom
icke så kunna skriva låta, såsom det är.»

Så gingo åren, det ena efter det andra, och strider stre-
dos mellan Magnus” närmaste fränder, men kungasonen
lyssnade blott till havsfruns sång och log och sörjde utan
att bekymra sig om vad som tilldrog sig omkring honom.
Den forna häftigheten hade lagt sig, och hertigens vansinne
hade åter blivit av det stilla slaget. För en och annan
kortare tid skingrades ock töcknen från Gustav VWVasas
olycklige son, men först på dödsbädden återfick han sitt
förstånds fulla bruk.

På våren 1595 närmade sig befrielsens stund för den
olycklige fursten. Hans krafter började nu hastigt mattas,
och esomoftast måste han intaga sängen. I hans omgiv-
ning satte man det i samband med ett gammalt brock,
som blivit förvärrat.

Hertig Karl, som i likhet med sina bröder var mycket
god mot den sjuke, gjorde allt för att skaffa honom läkar-
hjälp. Men här fanns ingenting att göra.

Om hertigens sista sjukdom och död har hans hovpredi-
kant, Laurentius Nicolai, efterlämnat en berättelse, varav
framgår, att den sjuke gjort svårigheter att anamma natt-
vardens sakrament. Då sände man efter kyrkoherden i
Vreta, magister Stephanus Haquini, som förut varit her-
tigens hovpredikant, för att Hans furstliga Nåde skulle
sbliva bevekt att med vördeligt betänkande anamma det
heliga sakramentet».

Magister Stephanus steg alltså fram till den sjukes säng.
Han sade sig ha blivit ditsänd av högvördig herr bisko-
pen i Linköping och uppmanade fursten att göra sin synda-
