418 SIGISMUND OCH HERTIG KARL.

hans domkapitel hade där lämnat efter sig skaror av under-
dånige landbor, som med saknad utbytte krumstavens god-
modiga husbondemakt emot de kunglige eller adlige fogdar-
nes barskare och snålare eftersyn.» Det var, som om från
Sveriges glest befolkade »kolonialland» nu vsutgick ett tillskott
av kärnfrisk kraft för moderlandets föryngring».

Hertig Karl överenskom nu med rådet och prästerskapet
att sammankalla ett kyrkomöte, ty, sade han, »de svenske
borde uti trossaker själve se och döma och icke som de ka-
tolske överlämna sådant åt påvens smorde och rakade kre-
aturs. Så samlades i Uppsala i mars 1593, förutom herti-
gen och rådet, en mängd präster samt medlemmar även
av andra stånd. Till mötets ordförande valdes den unge
Uppsalaprofessorn Nicolaus Botniensis, som för sin
ståndaktighet mot Röda boken blivit av Johan berövad sin
plats och kastad i ett mörkt fängelsetorn. Därifrån hade
han blivit av konungen befriad, först när denne låg på sitt
yttersta, och då på hertig Karls föranstaltande blivit pro-
fessor. Ordförandevalet var en hyllning åt Uppsala univer-
sitet för den ståndaktighet det visat i kampen mot Röda
boken, varför ock ett av mötets beslut blev, att högskolan
skulle återupprättas ur sitt förfall.

Under ordförandens ledning enades mötesdeltagarne om
den förklaringen, att den Heliga skrift är enda rätte-
snöret för människans tro, att man alltså icke skulle
rätta sig efter vad påvar och kyrkomöten påbjudit. Men
bibeln uttyddes ju olika av katoliker och protestanter.
Den ena kyrkan uppfattade Jesu ord så, den andra så.
Luther och hans medhjälpare hade skrivit en uttolkning
av bibeln. Till denna uttolkning hade de tyska luteranerna
bekänt sig på en riksdag i Augsburg. Därför kallades den
för Augsburgska bekännelsen. : Denna bekännelseskrift
blev nu antagen även av svenska kyrkan. När detta skett
— det var på aftonen den 5 mars —, uppstod Sträng-
näsbiskopen Petrus Jon, som också hade fått lida mycket
för sin tro, äskade ljud och tillsporde de församlade, »om
de godkände denna nu antagna bekännelse, och om de där-
vid ville stå faste, även om det skulle behaga Gud, att de
därför måste något lida». Då reste sig alla samfällt och be-
dyrade, att de ville däruti framhärda intill sitt sista andetag
