426 SIGISMUND OCH HERTIG KARL.

eller död. Ät papisterna skulle man ej inrymma något hus
eller rum för deras gudstjänst, ja ej ens »så mycket jord, som
de kunde sätta sin fot uppå». Ingen katolik skulle få bekläda
något ämbete i Sveriges land. Hänförelsen för den stora sak,
som stod på spel, växte, och i flammande stridsstämning
antogs ett beslut, att envar som avfölle från »denna vår
kristliga lära och dess renhets, hade förverkat sitt arvegods.

Men under tiden högtidlighöll Sveriges konung på övligt
vis den romerska kyrkans högtidsdagar. Den 12 februari
var fettisdag, »och höll konungen fastelagsgästabud, och
gjorde hertigen sig åter lustig med honom vid hans middags-

Z4 'W(ÄÅ åcyr'

Sigismunds namnteckning.

måltid». Den följande dagen var för Sigismund »en späke-
dag». Då lät han av Malaspina beströ sig med aska.

Från den 15 februari förtäljer en samtida uppteckning
om en rörande scen 1i riksdagens historia: mot aftonen gingo
många av ständerna »med kvidan och gny» i kölden utan-
för hertigens bostad. »Då lät Hans furstliga Nåde upp
fönstret och tröstade allmogen» samt lovade, att om Sigis-
mund ej följande dag gåve bestämt löfte, skulle han hem-
förlova ständerna och alltså ingen kröning bli av.

Följande dag kunde hertigen från sitt fönster underrätta
ständerna om att Sigismund i sin konungaförsäkran lovat
hålla Uppsala mötes beslut och icke använda katoliker I
rikets tjänst. Konungen hade förbundit sig vid sin »kristliga
tro, konungsliga ära och sanning» att hålla denna försäkran, så
länge han levde. Då blev Sigismund krönt till konung. Men
med föresats att bryta det löfte han givit sitt folk lät han
