SÖDERKÖPINGS RIKSDAG. 429

Söderköpings riksdag.

styrelse åt hertigen och rådet, men på samma gång hade

han tillsatt sina egna ståthållare över olika landsändar.
Hans mening därmed var i själva verket att ge ståthållarne
direkta befallningar från Polen samt sålunda genom dem
styra Sverige med förbigående av både hertigen och rådet.
Så utnämnde han 1 strid mot sin försäkran Erik Brahe
till ståthållare på Stockholms slott, varunder hela Norrland
lydde, fastän Brahe var katolik. Till de övriga mera bemärkta
bland dessa skonungar var i sin landsort;, såsom hertig Karl
kallade dem, hörde bröderna Erik och Arvid Stenbock,
av vilka den förre styrde Västergötland, den senare en stor
del av Östergötland, samt Klas Fleming i Finland.

Den naturliga följden av ett sådant sakernas tillstånd blev
oreda och ständiga slitningar mellan å ena sidan den häftige
och befallande hertigen och å andra sidan konungens sturs-
ka ståthållare. När hertigen t. ex. kallade Arvid Stenbock
till Stockholm för att stå till svars för vissa handlingar, som
Karl förebrådde honom, så hörsammade herr Arvid icke
kallelsen. I stället sände han hertigen två skrivelser, vari han,
för att tala med Karls egna ord, »med mycken vidlyftighet
och förtreteliga ord» gjorde sin sentskyllan». Karl skrev tillbaka
och varnade honom för att komma med »sådana högtraviga
svars och »bruka sin onyttiga mun» på hertigen. Och i an-
ledning därav, att Stenbock berömt sig av att ha »så troligen
och länge låtit sig bruka uti fyra konungars tjänstr, skrev
hertigen: »Därest I själve icke hade det sagt, så visste icke
många tala därom.» Ville Stenbock ej visa hertigen lydnad,
så skulle denne visa honom, att, som han säger, »Vi både
töre och kunne sätta Eder av med Edert stora välde, där I
mycket pocken uppå».

Vid ett tillfälle, då Stenbock infunnit sig inför hertigen
och rådet, vände sig Karl i vredesmod mot honom med
handen på värjfästet och yttrade, att om det icke vore för
hans furstliga ära, så skulle han slå honom iI huvudet, »med
månge flere skällsord, som han överföll honom meds.

SIGISMUND hade före sin avresa överlämnat Sveriges
