440 SIGISMUND OCH HERTIG KARL.

Men i en annan socken inträffade, att »en mansperson,
som tillförene hade haft en concubina! eller bislåperska
någon tid hos sig» men sedan övergivit henne och gift sig
med en annan, tvingades att förskjuta sin hustru, med
vilken han länge levat tillsammans, och taga »concubinan»
till äkta, fastän ingendera parten ville det.

Genom dylikt ingripande blev naturligtvis den sista vil-
lan värre än den första. Så hände det i ett dylikt fall, att
en bonde körde bort den kvinna, vid vilken mäster Abraham
vigt honom, och återtog sin förra hustru. En ung knekt,
som tvingats att gifta sig med en gammal käring, med vilken
han »i lättfärdigt mod» hade förlovat sig, slog ihjäl hustrun,
så snart ärkebiskopen rest sin väg. Slutet blev, att han till
straff lades på stegel och avrättades. En allmän illvilja
blev följden av mäster Abrahams oresonligt stränga fram-
fart, vilken av hertig Karl liknades vid en skarprättares
och icke en biskops. Bönderna sägas ha hotat honom
med handgripligheter men vågade icke verkställa hotelserna,
eftersom ärkebiskopen var åtföljd av starka djäknar och
soldater, som hade till uppgift att sjämmerligen hudflänga»
de dömda. Förbittringen mot mäster Abraham fick emeller-
tid utlopp i smädevisor, sådana som denna:

>Jag kungör eder, vänner, försann,

hur vår ärkebiskop ställer sig i Sveriges land:
hudflänga och skölja med ämbar och spann

både ung och gammal, kvinna och man.

Han gifter folk tillhopa, som stutar pläga tämjas;
aldrig något äkta folk så kan sämjas.>

Mäster Abrahams räfst avbröts emellertid, när den gått
fram över Linköpings stift.

Litteratur: Otto Holmström, Ärkebiskop Abrahams räfst (Skrif-
ter utgifna af Kyrkohistoriska föreningen: IV:1).
Anton Ridderstad, Östergötlands historia; häft.
kr. 14:50.
Robert Geete, De sista nunnorna i Vadstena (Person-
historisk tidskrift för år 1914).

1 Frilla.
