KLUBBEKRIGET. 451

när han under Sigismunds kröningsresa skulle tala för sin
konungs sak vid Distings marknad. De svarade honom då
på sitt älskliga språk, att han talade som han hade förstånd
till, och att han hellre borde »tillse, huru han kunde utav
sin kropp skaffa löss och orenlighet, därvid hans husfru ofta
vämjdess.

Emellan hertig Karl och Klas Fleming utspelades mången
scen, varunder handgripligheterna ej voro långt borta. Huru-
dan hertigens ton var, när han talade om Fleming, förstår
man av vad Werwing berättar. »Ibland annat;, säger han,
ssom hertigen honom för hans grovhet förebrådde, gav han
honom också förevitelse för en bottenlös och en omåttelig
snålhet och synnerligen till att äta fläsk, emedan han allena
kunde ofta i en måltid, förutan annan mat, förtära den
största skinka, varav hertigen hade om honom detta språket,
att det ena svinet åte gärna av det andra.»

Den finska allmogen klagade bittert över Flemings hård-
het och hans knektars våldsamma framfart. Särskilt starkt
blev missnöjet iI Österbotten, där folket av ålder varit be-
friat från inkvartering av knektar. När nu Fleming lade
krigsfolk i borgläger även där, blev måttet rågat. I Fin-
land hade utbildat sig den seden för knektarnes avlöning,
att dessa själva gingo omkring hos bönderna och buro upp
sitt underhåll. På det viset blev allmogen överlämnad åt
knektarnes godtycke. »Vi hava icke hus- och hemfrid», kla-
gade de, »utan bliva ömkeligen trakterade med hugg och
slag, så att somlige ligga ihjälslagne på vägarna, somlige äro
I sitt eget högsäte så slagne, att de icke någonsin bliva
ärlige män.» Dessa ryttare, som så foro fram, hade aldrig
gjort något krigståg utan nyss spänt sin häst från gödsel-
kärran och kallades därför av folket för »dyngeryttare»s.

Ingen hjälp hade de stackars bönderna att vänta av Fle-
mings fogdar. Dessa gjorde i stället vad de kunde för att
skaffa sig goda dagar på bondens bekostnad. Det klagades
över att »när fogden varit ett år i sin tjänst, skall han hava
stora gårdar, hästar, skepp, stenhus i städerna, silverkannor
och silverstop och husen fulla med matvaror, ehuru kronans
slott och konungens gårdar bliva öde. Deras hustrur gå med
de dyraste kläder och de själve med ståtliga skinnfodrade
kläder, när de vilja skrämma bönderna och taga ifrån dem
