452 SIGISMUND OCH HERTIG KARL.

deras skinnvaror för ett ringa pris, ja somliga för intet. Men
när de komma inför konungen, så gå de så menlöse och
hava lappade kläder uppå sig, och med nyssnämnda skinn-
varor göra de sig vänner, som förfäkta deras onda saker.»

Om Flemings grymheter berättar hertig Karls son på
sidolinjen Karl Karlsson Gyllenhielm följande hemska his-
toria från Arboga riksdag: »På denna riksdag kom en karl,
ung och stark person ifrån Österbotten, vilken hade hotat
gamla Flemingen att klaga för hertig Karl den våld och
orätt, som honom bevistes. Därföre Flemingen hade lå-
tit honom fast taga och skära ett stort stycke av tungan
på honom, säjandes: ”Gack nu och klaga!' Denna kunde
nu intet tala, utan han måste sticka fingeren i munnen
emot tungan, och så förde han orden fram om sin mening.»

Ingen försynthet visade Fleming för prästerna heller. En
gång klagade man inför honom över att hans ryttare kastat
ut en präst över kyrkogårdsmuren. Herr Klas blott skrat-
tade och sade, att då fick väl ryttaren kasta prästen in I
kyrkogården igen, så var ju den saken hjälpt.

Alla de överklagade missförhållandena hotade att föra
Finlands bönder i bottenlöst elände. De sände bud på bud till
hertigen och klagade sin nöd. Men Fleming, som i Uppsala mö-
tes beslut förklarat sig se blott »ett underskrivet kalvskinn»,
brydde sig naturligtvis ännu mindre om hertigens befallning-
ar. Betecknande för hans skaplynne är ett brev, som han
slutar sålunda: »Klas Fleming, friherre till Vik, riksmarsk,
överste amiral och krigsöverste, som nu haver för många
regenter, vilka alle förordna, ändock jag inte rättar mig
efter mer än en, som heter Konung Sigismundus. Kommer
min like (d. v. s. hertigen!) och bjuder något till, så slår
jag honom på huvudet.»

Till slut skall hertigen inför en beskickning av bönder
från Österbotten ha i vredesmod knutit sin näve och sagt
till dem: »Jag vet ingen annan råd, än att I fån skaffa eder
fred med egen hand. Ty I ären väl så många, att I kun-
nen slå dem ifrån eder, om icke med annat så med gärds-
gårdsstörar och klubbor. Vakter I själve till lands; jag vill
taga akt på sjönl

När österbottningarnes sändebud kommit hem igen — det
var i november 1596 — begåvo de sig på söndagen till sin
