KLUBBEKRIGET. 453

sockenkyrka 1 Storkyro. Där voro även de ryttarel och
knektar, som bodde 1i socknen, församlade till gudstjänst.
Enligt en samtida berättelse, vilken synes ha blivit tillsänd
hertig Karl av hans män 1 landskapet, hände sig nu följande:

»När förbemälte hemkomne män fingo dem se, sade de:
”Desse äro de skälmar, som oss med store borgläger betungat
hava.” En av dem, Bengt Birl benämnd, uti sitt ölsmål
sade strax därhos, det vore väl gjort att utrista deras inälvor.
Sedan brukades någre onyttige ord på ryttare och knektar,
där ock en knekt fick tio yxehammarshugg. Därefter gingo
bönderne, som hemkomne voro, och satte sig till öls strax
vid kyrkan hos en Jören Konsa benämnd. Där församlade
sig några ryttare och knektar, gingo till och fängslade samme
bönder och förde dem ned till länsmansgården. Då upp-
rustade sig några av allmogen och togo dem med våld av
deras händer. Däribland vankade någre hugg, så att en
knekt tillsatte livet.»

Så hade det gamla hatet mellan allmogen och krigsfolket
fått ny näring. Bönderna drogo ut på plundringståg mot
socknens ryllare och skövlade deras gårdar. Därvid be-
gingo de en del hånfullt okynne. Så företogo de sig på ett
ställe att slakta boskapen och sätta huvudena med upp-
spetade munnar 1 fönstren »till spökelse och stort förakts».
Vidare hade de genomsågat taksparrarna på tre ställen, så
att taket skulle falla ned över husets folk, när det kom hem.

Upproret har blivit kallat klubbekriget, därför att många
av bönderna ej hade andra vapen än klubbor. Det spred
sig till angränsande socknar, och bondeskarorna växte. Un-
der självvalda anförare drogo de söderut, plundrande och
skövlande alla herremäns gårdar. De frossade i hämnd-
planer mot Klas Fleming och lovade, att de skulle bryta
ned hela Åbo slott, om det ock måste ske med tänderna.
Lyckades de få fatt på någon av Flemings folk, stoppade
de honom utan barmhärtighet under isen och dränkte
honom. En gång hände det emellertid, att det var litet
vatten i den å, där man skulle dränka några tillfångatagna
ryttare. Då använde bönderna stänger för att stoppa ned
de olyckliga mellan isen och bottnen. Och vid detta hemska
värv hjälpte även kvinnorna till genom att med stävor och
ämbar slå offren i huvudet.
