456 SIGISMUND OCH HERTIG KARL.

Men jag skall komma igen; envar förrädare bäve!
Ingen förskoning då finns undan min straffande hand.>

Till befälhavare på Åbo slott satte han tre finska adels-
män. Men knappt hade han hunnit hem igen, förrän de
överlämnade slottet åt Arvid Stålarm.

Litteratur: Yrjö Koskinen, Klubbekriget I—II.
E. Grönblad, Urkunder, upplysande Finlands öden
och tillstånd i slutet av 16:e och början av 17:e
århundradet.

Stångebro slag.

kraftmätningen mellan Sigismunds och Karls an-

hängare, mellan katolsk och lutersk tro. Sigismund
beslöt sig omsider för att själv gripa in med vapenmakt.
Men som vanligt visade han sig oförmögen av någon riktig
kraftåtgärd. MHan samlade trupper i Polen men nöjde sig
med en styrka på 5,000 man. Därvid följde han de lands-
flyktiga svenska herrarnes råd, vilka gingo ut på att han lät-
tare skulle vinna sina undersåtars hjärtan, om han komme
blott med en mindre krigsmakt.

På sommaren 1598 seglade Sigismund alltså för andra
gången över till sitt svenska rike. Så säker var han på fram-
gång 1I sitt företag, att han lät i Varschava på förhand in-
reda ett fängelserum åt sin farbror. Inom hela den katolska
världen motsågs hans färd med högtflygande förhoppningar.
Malaspina kunde 1 den berättelse han ingav till påven år
1598 angående Sigismunds planer meddela, att »så framt
denne med våld måste sätta sig 1 besittning av Sverige,
ämnade han utestänga den kätterska gudstjänsten ur riket»,
ty det vore konungens hopp att »förvärva detta rike åt den
apostoliska stolenm». Man har sålunda från fullt kompetent
håll ett uttryckligt vittnesbörd om vad vårt land hade att
vänta, I händelse segern skulle följa Sigismunds fanor.

Men ej nog härmed: De förestående händelserna i Sverige
tillmättes av de katolska makterna även en världspolitisk
betydelse såsom ett led i den stora kraftmätningen mellan
de protestantiska och de katolska staterna. Tio år förut

l ; LUBBEKRIGET var blott förspelet till den avgörande
