460 SIGISMUND OCH HERTIG KARL.

den började. Svenskarne kämpade med förtvivlan, ty ut-
gången kunde ej bli mer än en. Deras led började glesna.
Då gav Sigismund helt oväntat befallning, att striden skulle
upphöra, fastän anföraren för de polska livtrupperna besvor
honom, med en fiendes huvud spetsat på lansen, att full-
följa de vunna fördelarna. Sigismund skall ha givit efter
för riksrådet Göran Posses föreställningar, att det ju på
bägge sidorna var konungens egna undersåtar, som föllo.
Sigismund lät hälsa sin farbror, att han önskade en fredlig
uppgörelse, och tillät hertigen att draga sig tillbaka. Så
räddades Karl genom Sigismunds vanliga obeslutsamhet från
en säker undergång.

Nu började underhandlingar, men till något avgörande
ledde de ej. Medan de pågingo som bäst, nalkades hertigens
flotta från sjösidan, och vid underrättelsen därom fann ko-
nungen rådligast att draga sig inåt landet, till Linköping.
Karl följde efter och slog läger på motsatta stranden av
Stångån, över vilken två broar ledde. När allt hopp om en
fredlig uppgörelse var ute, gick hertigen åter till anfall. På
morgonen den 25 november, »då daggen sänkte sig till jor-
den och solen skred till sin uppgång», började Stångebro
slag, som slutade med fullständig seger för hertig Karl.

En egendomlig känsla av de religiösa motsatserna mel-
lan de kämpande härskarorna får man av Karl Gyllenhielms
berättelse. »Därhos befanns ock», säger han, »hos meste-
delen ungerske hejdukar och tyska soldater, som på plat-
sen blevo slagne, allahanda deras helgons ben och besvär-
jelser samt missbruk av Guds ord utur den Helige skrift
till att döda och dämpa skott och svärdsegg. Men det
halp dem intet, ty många, många vordo funne liggandes
på marken döda, som hade sådant hos sig.»

Nu var det hertigen, som kunde föreskriva villkoren för en
förlikning. Hans första fordran var, att de flyktade rådsher-
rarne Erik Sparre, Ture Bielke, Gustav och Sten Banér samt
Göran Posse skulle till honom utlämnas. Vid tanken på det
öde, som förestod dem, bönföllo de Sigismund att rädda
dem. Men fåfänga voro alla försök att komma ifrån herti-
gens fordran. »Vill konungen icke godvilligt utlämna dems,
sade han, »så finnas här de män» — han pekade därvid på
en hop beväpnade bönder —, »som nog skola hämta fäder-
