RELIGIONSHAT. 465

heterna godkänt vagabondliv fingo naturligtvis en hel del
djäknar avsmak för allt vad ordnat arbete heter; och sålunda
uppstod en sambhällsklass av »driftedjäknar», vilka blevo en
sannskyldig landsplåga.

Gustav II Adolf ville utrota denna osed, varigenom ung-
domen »onytteligen förnöter sin kosteliga tid och tillvänjes
många odygder, dryckenskap, svärmeri, tiggande, lättjegång
och annat sliktsv. Men prästerskapet förklarade det vara
sicke allenast brukligt utan ock nyttigt, att man tillåter
djäknarne en liten rekreation på åtta dagar»; och så fick det
förbli vid det gamla.

Till dessa driftedjäknar hörde vår hjälte, vars namn var
Ericus Petri, och vars vagga stod i Roslagen anno 1601.
På olika håll hade han gått i skola och på ännu fler håll
vandrat omkring och tiggt, då han omsider kom till Stock-
holm. Där bodde han en tid tillsammans med en annan
driftedjäkne, vid namn Andreas Anundi, hos yrkestiggaren
Bertil Mattson, som lade i dagen ett vackert drag av soli-
daritetskänsla genom att åt de båda dilettanterna i facket
upplåta en bänk att sova på. Då »värden» sedermera inför
rätta tillfrågades, om hans inhysingar plägade läsa eller
skriva, avgav han det troligen fullt sannihgsenliga svaret,
satt han visste dem intet annat göra, utan de drucko några
kannor öb. Ett par böcker hade de visserligen haft med sig,
men dessa hade de sålt åt Carl Sumpfiskare, »efter han hafver
två söner, som gå I skolam.

Emellertid skildes de båda kamraternas vägar, och Andreas
gick underliga öden till mötes I främmande land, medan
Ericus I gamla Sverige fortsatte sitt oregelbundna liv. Efter
några år stötte de på varandra igen i Närke, och för att
fira återseendets glädje gingo de till närmaste by, där de
hos en svarvare köpte öl och gjorde sig glada. 1.glädjeruset
berättade Andreas för sin vän, att han hade »något hemligt»
att anförtro honom. Mer blev emellertid ej sagt den gång-
en, men vid ett annat dryckesgille, hos en skomakare i
Roslagen, lät Andreas sina betänkligheter fara och röjde, ho
han var, genom att tömma »påvens skåls.

Nu fick Ericus klart för sig, att Andreas var en förklädd
jesuit, och började därför observera kamratens hemlig-
hetsfulla och besynnerliga uppträdande. Han såg honom ofta
