468 KARL IX.

En av de första, som blevo Karls fångar, var hans bro-
der Eriks plågoande, den för sin råa och vilda natur be-
ryktade Olof Stenbock, som en gång sagt, »att hertigen
skulle få döden av samma hand, som givit konung Erik
blodsåret.» Nu måste den grymme mannen ödmjukt tigga
om förskoning. Men för honom fanns ingen nåd. Karl sva-
rade: »Du har lagt dina händer på Vår salig broder, ko-
nung Erik, då han var stadd i fängelse och därtill i ömke-
lig sinnessvaghet. MNyligen har du hotat mig själv, varför-
utom du bedrivit många grova missgärningar. Därföre
skall du denna gången straffet icke undgå.» På Karls be-
fallning blev han av några ryttare förd ut I skogen, bun-
den vid ett träd och nedskjuten.!

Bland dem, som föllo i Karls våld, var även Johan Fle-
ming, sonen till hans hätskaste fiende. Då fursten såg, att han
var ung — heter det i en gammal anteckning —, förbarmade
han sig över hans olycka och lovade honom sin gunst och
nåd, om han ville med ed förpliktiga sig att för framtiden
troget tjäna fursten. Men det vägrade herr Johan och sade:
»sJag har ingen skälig orsak att träda ifrån den trohet, som
jag min konung pliktig är.s Dock bönföll han ödmjukt om
nåd och böjde knä för fursten. Men Karl lade märke till
att han nedföll blott på ett knä och sporde honom, »varför
han icke vördade Hans fursteliga Nåde med bägge knäns.
Han svarade, att han Gud och sin konung allena hade sparat
en sådan heder. Då började hertigen »förtälja det stolta
högmod och ovett, som hans fader brukat hade, medan han
levde, och sade till sonen: ”Du giver nogsamligen tillkänna,
att du av din fader haver ärvt natur och sinne, och varnar
Oss för det, som Vi skola förvänta av dig, så framt du skulle
längre få leva.”»

Efter detta voro alla böner och förböner fåfänga. Yng-
lingen blev dömd till döden. När han fick veta sitt öde,
var med honom »något ömkeligit, ty med sorgelige åthävor
förnam han sin dom samt betygade och svor, att han näp-
peligen emot Hans furstelige Nåde eller hans folk en bössa
spänt hade».

Men när den unge Fleming jämte sina olyckskamrater för-

1 Jfr sid. 331—332.
