STRAFFDOMAR ÖVER SIGISMUNDS ANHÄNGARE. 469

des ut till avrättsplatsen, hade han gjort upp räkningen med
denna världen. Han bad sin tjänare framföra den hälsning-
en till hans moder, att han doge gärna och gladeligen och
ginge denna vägen lika som en man, vilken hastar till sin
vila, då han av sitt dagaarbete är trött vorden. Frimodigt
steg han in i ringen av kringstående knektar, skådade sig
runt omkring och önskade sina vänner och bekanta »samt
så många fruar och jungfrur, som uti de närmaste husfönster
tillsågo, god natt.» Därefter höll han ett tal, vari han be-
dyrade sin oskuld; men nu sade han sig vilja dö gladeligen
och befallde domen i Guds hand. De sista ord, som där-
emot hördes från hans olyckskamrater, voro »många häde-
ligheter och förbannelser mot hertigen».

& x
LJ

På en riksdag I Linköping 1600 avgjordes de rådsherrars
öde, vilka Sigismund utlämnat till hertigen. Inför en stor
bland ständerna utsedd domstol anklagades de och fem
andra herrar för att ha anstiftat tvedräkt inom kungahuset,
stått hertigen efter liv och leverne samt rått konungen att
föra främmande krigshär mot fäderneslandet. Rättegången
började med »en mycket hård dispute och ordväxling emel-
lan hertigen och de inför rätten ställde riksrådem. Sedan
ingrep Karl upprepade gånger under rättegångens lopp
med nya anklagelser i hätsk ton. Några av de anklagade
— bland dem Göran Posse — erkände sig ha förtjänat straff
och benådades. Men de flesta kunde icke förmås till någon
bekännelse, att de handlat orätt; de hade ju lytt sin laglige
konung och hade, som Ture Bielke sade, icke kunnat tjäna
två herrar. Att konungen icke borde lydas, sedan han bru-
tit sin ed till folket, det hade dessa män aldrig kunnat
förstå.

Slutligen föll domen: Erik Sparre, Ture Bielke, Gustav och
Sten Banér samt den finske knekthövitsmannen Bengt Falk,
vilken såsom Flemings handgångne man arbetat ivrigt mot
hertigen, förklarades saker till förlust av liv, ära och gods.
En dotter till Gustav Banér, som i ett brev till sin syster
