474 KARL IX.

ej bättre bliva belönt för sin trogne tjänst, än nu för ögonen
är; där förbarme sig Gud över! Han värdigas ock utkräva
mitt oskyldiga blod utav deras händer, som en så orättvis
dom över mig fällt haval! Annorledes haver jag tjänt i mine
dagar, annorledes bliver mig lönt.” Vid de det hörde, gåvo
sig många därvid och fällte tårar.» i

Då biskoparne i Linköping och Strängnäs, vilka åtföljde
Banér till stupstocken, tillsporde honom, om han ville er-
känna sig skyldig, svarade han: »Den bekännelse jag gjorde
för Eder i dag i min bedrövade kära hustrus och mina barns
närvaro, innan jag anammade sakramentet, haven I hört.
Och om jag haver praktiserat efter mitt käre fäderneslands
fördärv eller min nådige Konungs eller ock Hans furstliga
Nådes eller ock någon annan ärlig mans, så låte Gud i him-
melen min själ och mig det i evig pino umgälla! Detta är
mitt sista ord, då jag nu skall skiljas från denna värld.»

I den anförda berättelsen heter det vidare: »Där han gick
fram, tog han någre hustrur och jungfrur i hand och bad
dem fara väl och intet annat tala på hans och hans med-
bröders döda mull än det som ärligit var. När han sedan
kommit inom spetsgården, gick han omkring till sina vän-
ner och medbröder, tog dem i hand och böd dem god natt.»

Herr Gustav fick nu veta, att han var den, som först skulle
låta sitt liv. Då sade han: »Som Gud vill! Det är så gott att
vara den förste som den siste till den rätten.» Därefter bör-
jade han sjunga psalmen »Herre Gud, statt oss bi> samt
talade därefter sakta med sitt folk, under det han klädde av
sig. När han var avklädd, började prästerskapet sjunga ?Nu
bedje vi den Helge and» och trodde, att herr Gustav nu
skulle stiga fram till avrättsstället. Men han sjöng med,
och när psalmen var slut, började han med »Vår Gud är oss
en väldig borg,. Därefter gick han omkring, talade om sin
oskuld, tog avsked av de andra herrarne, anbefallde sin
maka och sina barn åt de benådade, och så fortsatte han
i sin dödsångest att ömsom ånyo taga avsked och ömsom
sjunga med alltmer darrande och stapplande röst.

Till sin broder sade han: »Icke äro vi båda födda på en
dag till världen, fastän vi nu på en dag skola skiljas hädan.»

»Gudi lowv», svarade herr Sten, »som bröder hava vi levat
här i världen, och som bröder skiljas vi härifrån; och skola
