STRAFFDOMAR ÖVER SIGISMUNDS ANHÄNGARE. 477

måtte förlåta honom hans synder. Därpå sjöng han en psalm,
och under sången avdrog han kläderna. När han sjungit
psalmen till slut, utropade han: »På Dig hoppas jag, Herre.
Du låter mig icke komma på skam till evig tid.» 'Så blixt-
rade bödelssvärdet.

Sist bland rådsherrarne kom den ståtlige Ture Bielke. Han
höll ett långt tal om sin och de andras oskuld. Därunder
märktes icke den minsta förvirring i hans anlete, icke en
darrning i den kraftiga stämman. Till sist stämde han upp
psalmen: »Jag ropar till Dig, o Herre Krist», och hans röst
hördes hela tiden över alla andras. När psalmen sjungits
till slut, klädde han av sig och tog flera av de närvarande i
hand och i famn, varefter han höjde blicken mot himmelen:
»Jag sero, sade han, »ett blottat svärd och ett sammanbundet
ris över mitt fädernesland. Gud, som är nådig och barm-
härtig, slit sönder riset och stick svärdet i skidan! Jag ser
himmelen öppen och Jesus Kristus, min frälsare. Välsignad
vare Du, hos vilken jag snart skall varalv

Därefter steg han in på klädet, kastade penningar åt bö-
deln och sade småleende: »Gör det rasktls Så knäföll han,
blundade och ropade med hög röst: »Herre Jesus Kristus,
i Dina händer befaller jag min anda.» Då han tredje gången
uttalade dessa ord, föll huvudet.

Ture Bielke hade en ovanligt kraftig hals, och när hu-
vudet skilts från kroppen, var det med förnöjelse över sin
styrka, som bödeln vände sig till de kringstående, sägande:
»Det var ett hugg, som hette dugal»

Till sist leddes den gamle Bengt Falk fram. Som kato-
lik avvisade han de luterska prästernas biträde och blev
utan vidare ceremonier halshuggen.

Under namnet Linköpings blodbad är denna skräck-
injagande tilldragelse inskriven I hävdeböckerna. Hårt var
det straff, som drabbade dessa »konungar 1 var sin lands-
orts, såsom hertigen kallade dem. Men, som Gustav Adolf
säger i inledningen till sin historia, bemot starka sjukdomar
höves starka läkemedeb. Deras felsteg var, i korthet sagt,
att de visat sig mera trogna mot sin konung än mot sitt
fosterland. Att hertig Karl ansåg sig handla rätt, då han
