GAMLE KUNG GÖSTAS ARVTAGARE. 481

fanen 1 helvete eller sin konung, den han bragt om land och
rikes. Dröjde han kvar, så skulle han komma att »löpa
huvudlös hädam, skrev Karl med den bistra humor, som
då och då kom till uttryck i hans brev och gav en erin-
ran om fadern. Ett liv i landsflykt var nu det öde, som
förestod den, som vwvarit Sveriges rikaste man på sin tid,
sedan han fått se tvenne bröder falla för bödelssvärdet och
han själv genom ett långvarigt fängelse blivit en bruten
man. Först år 1616 fick han återvända till fäderneslandet.

Litteratur: W. E. Svedelius, Minne af Riksrådet och Riks-
kansleren Erik Larsson Sparre (Svenska akade-
miens handlingar för år 1870; häft. 3 R:dr 25 öre).

Anton Ridderstad, Östergötlands historia.
C. M. Stenbock, >En klagelig dag> (Personhistorisk
tidskrift för år 1915).

Gamle kung Göstas arvtagare.

och rådet »ssömneligen umgingos med riksens lägenhe-
ter». Hans egen regering blev något helt annat än brö-
dernas. I likhet med sin fader kände han det som konungens
plikt att göra nytta och befordra sitt folks välstånd. Av kung
Göstas söner var han den ende, som ärvt faderns praktiska
läggning och intressen. I bildning och estetisk begåvning
stod han däremot långt efter sina äldre bröder, och hans
grova språk var riksbekant. Men så frestades också hans
tålamod i hög grad av all den oreda, allt det självsvåld han
hade att taga itu med. Liksom gamle kung Gösta ville han
själv gripa in i allt, ordna allt, som var i olag. Det började
han med redan som hertig.
Därvid ägnade han sig i synnerhet åt bergsbruket och
järnhanteringen i Värmland, vilket hörde till hans her-
tigdöme.

NIED förtrytelse hade Karl varit vittne till, huru Johan

Bergsbruket.

År 1581 skriver Karl till menige man 1I Värmland: »Efter
Gud allsmäktig haver begåvat Värmlands berg med allehan-
