Finnarne i mellersta Sverige.

fick Karl värdefull hjälp av finnar, som på hans tid i stora

skaror vandrade in i vårt land. Huvudsakliga anledningen
till denna invandring får sökas i de lidanden, som drabbade
Finland först genom ryska kriget och sedan genom Flemings
våldsregemente. Klubbekriget förde med sig hungersnöd
och elände. Efter Karls erövring av landet kommo vwisserli-
gen lyckligare tider, och än i dag vittnar benämningen »hyvä
kuningas,, den gode konungen, om finnarnes tacksamhet
mot Karl IX; men missförhållandena voro för djupt rotade
för att med ens kunna avhjälpas. Mycket förtryck bedrevs
alltjämt av både adelsmän och krigsfolk i det avlägsna lan-
det, där lagens arm hade svårt för att nå dem. Nöden drev
då en mängd finnar att i främmande land söka sin utkomst.
En och annan fanns nog också, som, för att tala med en
svensk landshövding på 1600-talet, »för deras bedrevne bo-
vastyckenm» rymt hemifrån. Utvandringen hade börjat under
senare hälften av 1500-talet och tagit särskilt stark fart un-
der klubbekriget.

Nu möttes finnarna 1 Sverige av de förmåner, som hertig
Karls bekanta brev angående nybyggen och svedjehuggning
beredde åt strävsamt folk med kraftiga armar.

Snart var kolonisationsarbetet i hans hertigdöme i fun
gång, och en stor del av nybyggarne utgjordes av finnar,
bärare av namn, som klinga så underligt i våra öron: Am-
piainen, Eskoi, Haikolainen, Honkainen, Hähmä, Ilmoinen,
Juuselainen, Laulainen, Mulikka, Porkka, Puttoinen, UrF-
pianen och allt vad de månde heta. Ungefär samtidigt upp-
träda de i Södermanland, Närke och Värmland. Mot 1500-
talets slut finner man dem även 1 Gästriklands, Hälsinglands,

ISITT arbete iör uppodling av de svenska ödemarkerna
